Till slut har jag läst ut
Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen (2007). Jag kan börja med att påpeka att jag aldrig har läst något liknande. Detta är en salig blandning av genrer. Den är dels postmodern samtidigt som den har inslag av fanatsy, saga och deckare. När jag läser på romanens baksida att Murakami har gjort sig känd som en författare som beskriver gränslandet mellan dröm och verklighet, så kan jag inte annat än hålla med.
Fågeln som vrider upp världen är full av både alternativa världar och personligheter.
Det är Eiko och Yukiko Duke som har översatt romanen. Det är svårt att bedömma språket i en översatt roman men jag tycker att både stilen och tonen är övertygande.
Intrigen handlar om Toru Okada, en 30-årig man som bor i Tokyo och lever ett ganska enformigt liv tillsammans med sin fru Kumiko. Toru har precis sagt upp sig från sitt jobb och tilsammans har de bestämt att han ska vara hemma och ta hand om hushållet. Eftersom deras katt nyligen har försvunnit börjar Toru leta efter den, vilket leder till att han lär känna grannflickan Mei Kasahara, en vänskap som utvecklas allt djupare under intrigens gång. Parallellt med allt detta börjar han få en massa anonyma sexsamtal från en mystisk kvinna som påstår att de känner varandra. Torus till synes okomplicerade och monotona liv blir alltmer invecklat, vilket blir ännu tydligare då även Kumiko försvinner. En rad märkliga händelser börjar avlösa varandra och flera underliga människor börjar plötsligt dyka upp i Torus liv.
Romanens titel syftar på den fågel som Toru, och även andra karaktärer i romanen hör, men aldrig ser. Toru tycker att fågeln låter som när man vrider upp något med nyckel, då den ger ifrån sig ett knirrande ljud. Han kallar den därför för "nyckelfågeln", ett namn som hans fru har hittat på. Han fantiserar om hur fågelns jobb är att flyga runt till olika platser för att vrida runt jordens alla nycklar som i sin tur får världen att fortsätta snurra. Nyckelfågeln blir så småningom även Torus nya namn.
Toru är dock långt ifrån ensam om att byta identitet. Snart visar det sig att nästan alla andra karaktärer i romanen också har bytt identitet, för att på ett eller annat sätt fly deras mörka förflutna som fortfarande hemsöker dem. Bland annat får Toru ta del av Löjtnant Mamiyas krigsberättelser från Japans krig i Kina på 1930-40 talen.
Monica Braw påpekar i
"Ett sökande efter glipor i mörkret" att "Murakamis romaner och noveller innehåller mycket ofta fantastiska, orealistiska drag med huvudpersoner som söker efter mening och finner den i märkliga världar som existerar alldeles bredvid oss" (Svd). Nog finner Toru meningen på konstiga ställen alltid. Han går bland annat genom gränder, hamnar i ödehus och spenderar en hel del tid på botten av en brunn, och likt
Alice i underlandet kommer han där i kontakt med en annan mycket mörk värld. Torus drömmar för honom till olika platser, bland annat till ett hotell som får mig att tänka på både
Kubricks och
Lynchs typiska drömlandskap. Och, då det ibland verkar som att vissa drömsekvenser faktiskt har hänt på riktigt är det omöjligt att skilja dröm och verklighet åt.
Detta är en mycket välskriven roman som man med fördel kan läsa om eftersom den är full av referenser, symboler och andra viktiga detaljer som jag tror man lätt missar vid första läsningen. Först tyckte jag att romanen var lite seg. Jag funderade faktiskt på att lägga den ifrån mig. Men jag höll ut och läste några sidor till, vilket var tur för sedan kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Ju mer jag tänker på intrigen nu efteråt, dessto mer gillar jag den. Jag älskar hur Murakami har skapat riktigt udda karaktärer med lika udda namn; Malta, Kreta, Muskot, Kanel, Makrill och Boris Skinnaren, för att ge några exempel.
Jag tycker definitivt att detta är en riktigt bra och genomtänkt roman som handlar om flera människors sökande och kampen mellan gott och ont. Romanen är full av detaljer och det känns som att varje mening är betydelsefull. Därför tycker jag personligen att detta är en roman som bör läsas i ett saktare tempo. Intrigen är suggestiv, vacker, mystisk, rörande och totalt oförutsägbar. Den börjar väldigt realistiskt, men helt plötsligt tar den dig med på en fantastisk och vriden färd.
Fågeln som vrider upp världen är definitivt en roman som har vridit upp min värld och den är en av de bättre böcker som jag har läst detta året.
