Öland here I come med lite litteratur

I morgon bär det av till Öland för att hälsa på släktingar. Jag vet att jag inte kommer att hinna läsa så mycket, så därför så tar jag med mig lite lättläst litteratur ifall jag skulle få någon minut över. Blogguiden har jag inte hunnit läsa igenom så noga än, så därför ska jag göra det under resan till Öland. Böckernas klubbs senaste tidning får följa med också så jag kan se vad som är nytt och kanske inspireras lite (inte för att jag någonsin beställer därifrån med tanke på hur mycket billigare Adlibris är). Min kära Norton får följa med ifall jag skulle hinna läsa någon novell om jag vaknar tidigare än alla andra. Händer ofta eftersom hunden ska promeneras. Murakamis roman är jag inte klar med än så kanske kan jag läsa lite under resan hem, förutsatt att jag inte bli åksjuk.

Feist, musik för själen!

Har du missat den canadensiska singer-songwritern Feist? Hela förmiddagen har högtalarna pumpat ut härlig musik av Feist, musik som går rätt in i hjärtat.

Jag älskar låten, "1234", från hennes senaste skiva The Reminder och musikvideon är också grymt bra (man blir liksom så glad!):



Foto: Tyler Clark Burke, The double-decker, Toronto 2002

Våldtäktsfantasier, någon?

"Rape Fantasies" (ur Dancing Girls, 1977) är en novell skriven av poeten, författaren och litteraturkritikern Margaret Atwood, en av Canadas främsta berättare. Atwood har skrivit mängder av litteratur, som hon även har fått flera nomineringar och utmärkelser för. Hon är bland annat författaren bakom dystopin The Handmaid's Tale (1986) och kommer att vara aktuell i höst med en ny roman The Year of the Flood som utkommer den 22 september (i USA). Den går redan att bevaka på Adlibris.

"Rape Fantasies" berättas i första person av novellens huvudperson Estelle. Under lunchrastens kortspel börjar Estelles kollegor att prata om dagens rubriker på löpsedlarna: "RAPE, TEN THINGS TO DO ABOUT IT". Trots att Estelle hellre vill spela kort så dröjer det inte länge förrän hennes kollegor börjar prata om sina egna våldtäktsfantasier, som visar sig vara väldigt romantiserade. Efter att Estelle har lyssnat på dem säger hon följande: "those aren't rape fantasies. I mean, you aren't getting raped, it's just some guy you haven't met formally who happens to be more attractive than Derek Cummin" (Derek är en kollega). Estelle går dock emot strömmen när hon i sin tur berättar om sina våldtäktsfantasier. I en av hennes fantasier får våldtäktsmannen hålla så gott som hela innehållet i hennes handväska, då hon rotar i den för att finna citronjuicen, så hon kan spraya mannen i ögonen, vilket hon gör, efter att han har hjälpt henne av med korken. Ett annat roligt exempel på en av Estelles fantasier är följande stycke:

I'm lying in bed with this terrible cold, my face is all swollen up, my eyes are red and my nose is dripping like a leaky tap, and this fellow comes in through the window and he has a terrible cold too, it's a new kind of flu that's been going around. So he says, "I'b goig to rabe you" - I hope you don't mind me holding my nose like this but that's the way I imagine it - and he lets out this terrific sneeze, which slows him down a bit, also I'm no object of beauty myself, you'd have to bee some kind of pervert to want to rape someone with a cold like mine, it'd be like raping a bottle of LePages mucilage the way my nose is running. He's looking wildly around the room, and I realize it's because he doesn't have a piece of Kleenex! "Id's ride here," I say, and pass him the Kleenex, god knows why he even bothered to get out of bed, you'd think if you were going to go around climbing windows you'd wait till you were healthier, right? I mean, that takes a certain amount of energy. So I ask him why doesn't he let me fix him a NeoCitran and scotch, that's what I always take, you still have the cold but you don't feel it, so I do and we end up watching the Late Show together. I mean, they aren't all sex maniacs, the rest of the time they must lead a normal life. I figure they enjoy watching the Late Show just like anybody else.

"Rape Fantasies" är full av mörk humor. Ingen av kvinnornas fantasier slutar med våldtäkt utan antingen romantiserar de våldtäkten, eller som Eileen gör, ironiserar och humoriserar den. Jag kan inte låta bli att skratta åt detta annars allvarliga och tabubelagda ämne, och visst är novellens titel lite provocerande. Men man ska inte låta sig luras och tro att Atwood bagatelliserar ämnet. Atwood fokuserar ofta på feministiska ämnen och i "Rape fantasies" finns det som sagt en tydlig ton av ironi.

När jag läste novellen första gången så trodde jag att Estelle "talade" till läsaren, men vid flera tillfällen i novellen så får jag känslan av att hon tilltalar någon annan, och att det nog är en man? Slutet får mig därför att fundera... vem är i så fall mannen hon pratar med, och varför berättar hon om dessa fantasier för mannen? Ja, det är en riktig knorr på slutet som fick mig att fundera rejält. "Rape Fantasies" är en mycket bra novell som definitivt är värd att läsas!

Slutligen vill jag bara skjuta in en liten parentes, som vanligt när jag läser så kan jag inte låta bli att göra jämförelser med andra texter. "Rape Fantasies" får mig att tänka på Stephenie Meyers Twilightserie, för att nämna ett aktuellt exempel. För är det inte så att Twilight är en enda stor äcklig sörja av romantiserad rape fantasy, och i så fall, är det därför som serien har blivit så populär?

Varför läser du?

Ja, efter min lilla miniundersökning (32 deltagare) så är det tydligt att de flesta som läser min blogg är riktiga boknördar. Jag ställde frågan "Hur många timmar i veckan läser du" varav majoriteten 37% läser mer än 15 timmar i veckan (jag är en av dem). 7% svarade att de läser 11-15 timmar i veckan, och yttreligare 7% svarade att de läser 1-5 timmar i veckan. Slutligen svarade ynka 3% att de aldrig läser, hur man nu kan undvika att aldrig läsa.

Men att läsa 15 timmar i veckan eller mer är ju hur mycket tid som helst! Därför kan jag inte låta bli att undra vad det är som gör att vi läser så mycket som vi gör egentligen? Vad är det som lockar som gör att vi prioriterar bort annat för att kunna läsa.

Everybody Hates Chris

Har du missat den amerikanska TV-serien Everybody Hates Chris? I så fall har du verkligen missat en liten pärla! Men misströsta inte, säsong 1-3 går att köpa på CDON.

Det är komikern Chris Rock som har inspirerats av sin barndom i Brooklyn, New York under 80-talet. Chris är den äldste av tre syskon, vilket gör att han jämt och ständigt hamnar i trubbel och ofta får ta syskonens skit. Hans situation underlättas inte av att han dessutom får gå på en skola där majoriteten av eleverna är vita. Chris föräldrar är hårt arbetande och hans mamma påpekar ofta att hennes man faktiskt har två jobb.

Detta är en mycket underhållande serie som nostalgiskt skildrar 80-talet, med härlig tidsenlig musik och coola outfits. Everybody Hates Chris är en serie som man skrattar högt till, och om man minns 80-talet så är igenkänningsfaktorn hög (även om man växte upp i en liten håla i Sverige).

Faulkner och Alfredson - bröder?

Jag har alltid tyckt att Hans Alfredson liknar William Faulkner och av dessa bilder (och andra) att döma så är de ju identiska! Eller är det bara jag som tycker att de är lika som bär? Alfredson hade kunnat vara en sladdis.

Kanske är det bara mustaschen som gör det...

Låt mig flasha vad jag har!

De här bilderna visar jag enbart för att få flasha mina Poe-relaterade böcker. En gång i tiden övervägde jag faktiskt att gå med i Edgar Allan Poe Society of Baltimore och att tatuera en korp på armen. Det hade varit lite gulligt nördigt både att vara medlem och att dessutom ha en korptatuering. Men det blev aldrig något av mina funderingar. Nu nöjer jag mig med att läsa böckerna av och om honom istället.

"Det ovala porträttet" - Edgar Allan Poe

"Det ovala porträttet" eller "The Oval Portrait" publicerades först 1842 i tidskriften Graham's Magazine under titeln "Life in Death". Men novellen reviderades och döptes om till "The Oval Portrait" när den åter publicerades i tidsskriften Broadway Journal, April 1845. Trots att den här novellen ofta finns med i antologier så är det en novell som inte har fått någon större uppmärksamhet av litteratstuderande.*

Det pågår ju en vampyrboom just nu och därför tycker jag att den här novellen borde aktualiseras då detta, faktiskt, är en alternativ vampyrberättelse.

Novellen utspelas i ett dystert och mörkt slott någonstans i Apenninerna, Italien. En man är sårad och blir därför tagen till detta slott av sin betjänt, för att slippa "riskera en natt under bar himmel". Slottet verkar alldeles nyligen ha blivit övergett och mannen och betjänten installerar sig i ett av de många rummen. Slottets väggar är fyllda av tavlor och mannen kan inte låta bli att beundra dem. Han hittar en liten skrift som har detaljerade beskrivningar av slottets alla tavlor.

När mannen går runt med en kandelaber i handen, så råkar ljuset falla på ett litet skrymsle som har dolts i slottets mörker. I skrymslet hänger ett porträtt av en flicka, "just på väg att mogna till kvinna". Porträttet trollbinder mannen eftersom han tycker att det ger ett "absolut livslevade intryck". Mannen blir rädd och flyr tillbaka till sitt rum för att läsa om tavlan i skriften. I skriften avslöjas en grym hemlighet om konstnären, hans fru och tavlans tillkomst.

Det finns flera likheter mellan "Det ovala porträttet" och "Huset Ushers undergång". Konstnären i "Det ovala porträttet" påminner mycket om Roderick Usher, båda är passionerade samtidigt som de är återhållsamma, och båda går under i sina slott där deras passiva kvinnor har fallit offer. Jag kan inte låta bli att tycka om och fascineras av "Det ovala porträttet" samtidigt som jag tycker att den är otäck. Trots att novellen är riktigt kort, förmodligen en av Poes kortaste, så finns det mycket att läsa mellan raderna och det är definitivt en tacksam novell om man vill göra en genusanalys!

Om du vill läsa novellen på engelska så kan du göra det här!

* Tom Magistrale, Student Companion to Edgar Allan Poe, 2001
ISBN: 0-313-30992-2

Edgar Allan Poe - Tretton sällsamma berättelser
ISBN: 91-7102-334-8

När lägger man en bok åt sidan egentligen?

Just nu läser jag Haruki Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen (2007). Jag har inte läst något av Murakami tidigare så jag har inte direkt något att jämföra med när jag nästan somnar med hans bok i handen. Den började bra, lite mysigt mystiskt, men nu är den seg, seg, seg och löjtnant Mamiyas berättelse är låååååååång. Så lång att jag har börjat överväga att bara lägga boken åt sidan.

Men trots allt så är jag bara i början av boken, på sid 190 av 741, så mycket kan ju fortfarande hända. Det är bara det att just nu så kommer jag på mig själv med att tänka på annat då jag läser, vilket i sin tur gör att jag får gå tillbaka och läsa om för att inte missa något viktigt. Jag har svårt för att lägga en bok åt sidan om jag väl har börjat på den. Det händer att jag gör det, men då går jag ändå och undrar efteråt om jag kanske missade något...

När lägger man en bok åt sidan egentligen?
Är det någon som har läst Fågeln som vrider upp världen som kan övertyga mig om att den blir bättre?

"William Wilson" - Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe är skräckens urfader. 1839 publicerades hans novell "William Wilson" för första gången i Burton's Gentleman's Magazine,och 1840 var den med i hans novellsamling Tales of the Grotesque and the Arabesque.

Som så många andra av Poes noveller så är William Wilson, novellens huvudperson, en opålitlig karaktär, vilket han gör klart för läsaren då han berättar att han "tillhör en släkt som i alla tider gjort sig känd för fantasi och lättrörligt temperament". Samtidigt understryker han att han inte gjort sig skyldig till något brott utan är endast ett offer, som nu, när han snart ska dö, vill återberätta händelsen för läsaren.

William Wilson, berättar att han som pojke gick på en Elisabetansk skola i en dimtäckt by någonstans i England. Eleverna fick sällan lämna skolan, som hade ett typiskt gotiskt utseende, med otaliga våningar, långa vindlande korridorer och trappor.

William, såg sig själv som en ledare bland sina skolkamrater, "med ett enda undantag. Detta undantag var en elev som trots att han inte var släkt bar samma för- och efternamn" som han själv. Det visar sig senare att de också har samma födelsedag. William ser pojken som en konkurrent, då han känner att pojken "gjorde anspråk på att tävla med [honom] i fråga om studieresultat". William tycker också att pojken börjar härma honom; han börjar gå likadant, klä sig likadant, tala likadant och uppträda likadant.

En kväll smyger William in till pojkens rum, eftersom han "länge planerat ett elakt spratt mot honom". När William får se pojkens ansikte chockas han av hur identiska deras ansiktsdrag är, vilket leder till att han flyr från skolan, för att aldrig mer sätta sin fot där. Men då William tror att han har undkommit sin dubbelgångare uppdagas det att den andra William förföljer honom. Novellen når sin kulmen under galenskapen av en karneval där de återigen ställs öga mot öga.

William Wilson är en typiskt gotisk novell, inte bara för de typiska miljöbeskrivningarna utan även för dubbelgångstemat. Ett tema som ofta förekommer i Poes noveller, som "Amontilladofatet", "Huset Ushers undergång" och "Det skvallrande hjärtat", för att nämna några av mina favoriter.

Jag har alltid gillat Poes noveller och brukar läsa om dem med jämna mellanrum. Detta var dock första gången som jag läste "William Wilson" (nästan lite pinsamt att erkänna). Jag tycker att novellen är bra men den kommer inte att tillhöra mina favoriter. Men trots det så är "William Wilson" en novell som fortfarande håller sig. Dubbelgångstemat är ju ett tacksamt tema som förekommer än i dag, bland annat i kända filmer som Fight Club och The Machinist.

Det är kul att läsa Poe för man märker att både författare och filmskapare fortfarande inspireras av honom, Stephen King är t.ex. en författare som ofta uttalat detta. Jag tycker att man ska kunna sin Poe om man är ett fan av skräckgenren, annars kommer man garanterat att missa en massa härliga referenser.


Edgar Allan Poe - Tretton sällsamma berättelser
ISBN: 91-7102-334-8

Illustration av Bryan Shaw för Poes "William Wilson" i Selected Tales of Mystery.

2012 - filmen

Den 13 november är det dags för en ny domedagsfilm, 2012 (kolla in filmens hemsida och den nya trailern här). Filmen är regisserad av Roland Emmerich som också har gjort The Day After Tomorrow (2004) och Independence Day (1996). Kända skådisar är bland annat John Cusack, Danny Glover och Woody Harrelson.

Aldrig tidigare i historien har ett datum varit så viktigt för så många kulturer, religioner, vetenskapsmän och regeringar. 2012 är ett episkt äventyr om en global naturkatastrof som förstör jorden och som berättar om kampen hos de överlevande (lös översättning av filmens synopsis).

Jag ser fram emot 2012 sjukt mycket, eftersom jag alltid har gillat domedagsfilmer, förmodligen för att de ofta känns realistiska och därför är så skrämmande. Ivrig och förväntansfull som ett litet barn, kommer jag att sitta på den bästa bioplatsen med värsta popcorn-struten i handen!

Eftersom den nya trailern är för bred för att få plats på sidan så har jag infogat den som är lite äldre (teaser trailer).

Tematrio - Barndomsskildringar

Den här veckan är alltså Lyrans tema barndomsskildringar. Ett lite knivigt tema för mig som knappt läst några. Jag fick verkligen tänka så det knakade.

1. Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe.
Annika, David och Jonas har sommarlov och de har fått uppdraget att vattna blommorna på Selanderska gården. En stor och lite kuslig byggnad som har anor ända från Carl von Linnés tid. Mystiska oförklarliga saker börjar hända då ungdomarna är på gården. Något leder dem till vinden och där hittar de undangömda kärleksbrev. Snart får de reda på att en tretusenårig gravstaty är försvunnen och det dröjer inte länge förrän de blir indragna i jakten på den. Detta är en berättelse som handlar om vänskap, om att växa upp och om att möta kärleken för första gången.

Jag älskar den här romanen och allt annat som Maria Gripe har skrivit. När jag får barn ska jag högläsa boken för dem. Enligt min mening så är Tordyveln flyger i skymningen en av Sveriges bästa ungdomsböcker.

2. Calvin and Hobbes - Bill Watterson
Här slår jag till med en serie, Kalle och Hobbe som den heter på svenska (men den bör läsas på engelska för det är mycket som blir lost in translation). Jag kan skratta så tårarna rinner när jag läser Calvin and Hobbes för serien är så mitt i prick. Humor på hög nivå vill jag påstå.

Serien handlar om pojken Calvin och hans tygtiger Hobbes. Sett ur Calvins sexåriga perspektiv så är Hobbes en riktig tiger och tillsammans råkar de ut för en rad mirakulösa äventyr, allt från att slåss mot hemska lärare till otroliga rymdäventyr.




3. Boy's Life - Robert McCammon
Okej, den här har jag inte läst, än... Men jag gjorde nyligen en deal med min man där vi skulle välja varsin bok åt varandra och då valde han denna åt mig.

På bokens baksida står det att den handlar om pojken Cory Mackenson som bor i Zephyr, Alabama, en plats där monster simmar i flodens mitt och vänskap varar för alltid. Plötsligt en morgon, när Cory gör sin far sällskap då han ska dela ut mjölk, ser de en bil som kör rätt ner i en sjö. Corys pappa försöker rädda mannen som visar sig vara mördad och handfängslad till ratten. Boy's life är en magisk berättelse sett ur Corys perspektiv då han kämpar för att förstå krafterna bakom gott och ont.

Jag ser fram mer och mer emot att få läsa den här boken. Jag vet inte varför jag har varit så motvillig innan.

"The Lottery" - Hungerspelens föregångare!

Suzanne Collins måste ha inspirerats av Shirley Jacksons "The Lottery" (1948), då hon skrev Hungerspelen (läs recensionen här) för berättelserna påminner väldigt mycket om varandra. Fast Collins har gått steget längre och fortsatt sin berättelse där Jackson valde att avsluta sin.

Jackson ska ha skrivit "The Lottery" på bara två timmar och lämnade in den till the New Yorker utan några större revideringar. När den publicerades var det många läsare som ställde frågor om slutet, hur det skulle tolkas, men Jackson vägrade att förklara slutet eftersom hon ville att läsarna skulle göra sina egna tolkningar.*

"The Lottery" börjar mycket muntert. Det är sommar, blommorna blommar och gräset är extra grönt. Folk har precis börjat samlas på torget inför det årliga lotteriet som strax ska äga rum. Barnen leker för fullt och några samlar stenar. Mr. Summers som har hand om lotteriet kommer bärandes på en svart låda. I lådan ligger lika många lappar som det finns människor i byn eftersom samtliga måste delta, även barnen.

Stämningen börjar bli orolig då Mr. Summers gör sig redo för att börja. En av människorna säger till en annan att i en del byar har man faktiskt slutat med lotteriet. Något motvilligt börjar en efter en att gå fram till lådan för att dra en lapp, men de får inte titta på lappen förrän alla har dragit. Ju längre lotteriet fortskrider desto obehagligare bli stämningen i folksamlingen, och när vinnaren presenteras förstår man till sin förskräckelse varför...

"Lotteriet" är en mycket obehaglig novell som definitivt tar en oväntad vändning i slutet. Jackson börjar mycket smart genom att ge en vacker och munter miljöbeskrivning, en beskrivning som dock blir mörkare och mörkare ju närmre slutet man kommer. Ja, om man gillar böcker som Hungerspelen så ska man definitivt läsa "The Lottery". Novellen hade lika gärna kunnat ha skrivits på 2000-talet - så tidlös är den!

*Källa: Literature an Introduction to Reading and Writing, Edgar V. Roberts & Henry E. Jacobs

Jag är sugen på Joanna Hellgren

I artikeln "Jag skapade ett universum som jag själv skulle vilja besöka" från DN Bok har Alexandra Sundqvist intervjuat den svenska serietecknaren Joanna Hellgren, eftersom Frances, del 1 släpps den här veckan. Detta är Hellgrens debut på svenska då hon tidigare gjort sina serier på franska.

Sundqvists artikel gjorde att jag blev sugen på Hellgrens serie, så nu bevakar jag den på Adlibris och kommer köpa den när den kommer ut.

Håkan Nesser - "Förrättningen"

I dag har jag lyssnat på P1:s Sommarnovellen när Håkan Nesser läste en förkortad version av sin novell "Förrättningen" ur Från doktor Klimkes horisont (lyssna här). Novellen belönades med SR:s novellpris 2006.

"Förrättningen" handlar om en 32-årig man som reser med bil i Centraleuropa, för att för första gången träffa sin far, som är patient på ett mentalsjukhus. Anledningen till att mannen ska uppsöka sin far, är för att han har ett meddelande att framföra från sin mamma - ett meddelande hon gav honom minuterna innan hon dog.

Detta är en novell som ställer många frågor; varför är pappan på mentalsjukhus?, varför har inte sonen träffat honom innan?, vad är det mamman har berättat på sin dödsbädd? Det är många familjehemligheter som kommer upp till ytan i denna ganska kusliga och lite gotiska novell.

Jag kan förstå varför Nessers novell är en favorit i repris i Sommarnovellen, för den är riktigt spännande och intrigen är smart upplagd med två knorrar på slutet. "Förrättningen" är definitivt en novell som man tänker på länge efter det att den har tagit slut.

Söndagsenkät

Söndagsenkäten är från Snowflake.

1. En författare som är värd mer uppmärksamhet:

Pauline Melville är en bra författare som bland annat har skrivit postkolonial litteratur. Jag kan tipsa om romanen The Ventriloquist's Tale (1997).

2. En överskattad författare:

Mons Kallentoft! Förvisso har jag bara läst Midvinterblot (2007), men jag blev smått galen av alla korta fragmentariska meningar. Sedan tyckte jag karaktärerna kändes uttjatade.

3. En lyckad filmatisering:

Eftersom jag rekommenderade den på Läsdagboken häromdagen så får jag nog skriva The Life Aquatic (2004), som är regisserad av Wes Anderson.

Se trailern:

4. En lyckad tv-serie:

Jag har ju tidigare skrivit att jag gillar Being Human så därför tänker jag nämna den amerikanska kriminalserien The Closer. Serien har en härlig blandning av udda karaktärer som spelas mycket bra av flera kända skådisar. Huvudrollen Brenda Leigh Johnson spelas till exempel av Tyra Sedgwick. En ofta otäck och allvarlig serie som samtidigt är full av humor.

Se ett klipp från säsong tre nedan:

5. En bok jag lärt mig något av:

Jag lär mig nog något nytt av varje bok jag läser, men jag minns att jag blev extra berörd då jag läste Running In the Family (1982), av Michael Ondaatje. Det jag lärde mig var att man inte ska ta sin familj för givet. Det är viktigt att prata med varandra så man inte känner att det finns en massa obesvarade frågor om något skulle hände. Varje människa är unik och har en egen berättelse som är till för att höras.

6. En må bra-bok:

Tillsammans är man mindre ensam (2005), av Anna Gavalda. En kärlekshistoria som jag inte kunde sluta läsa. Dessutom utspelar den sig i kärlekens huvudstad, Paris.

7. En bok jag gärna ger bort till ett barn:

Bajsboken av Pernilla Stalfelt. Precis som titeln avslöjar så handlar den om bajs med roliga illustrationer av hur bajskorvar kan se ut. Barn i kiss och bajsåldern älskar den, även vuxna, som jag, som inte har kommit ur fasen än.

8. Av författarna som kommer till Internationell Författarscen i höst är jag mest nyfiken på:

Ja, det är nog Claire Castillon från Frankrike eftersom jag befinner mig i en novellperiod och så ser jag fram emot att få läsa hennes roman Därunder ett helvete som utkommer i höst.

Being Human

Being Human är en brittisk dramaserie som går på Kanal 1 (läs mer här), och i morgon visas avsnitt fyra kl. 21.00.

Mitchelle är vampyr, George är varulv och Annie är ett spöke. De bor tillsammans i ett hus i Bristol och gör så gott de kan för att leva så normala liv som möjligt.

När jag först läste om serien så tyckte jag att den verkade lite töntig, men nu efter tre avsnitt så är den en av mina favoritserier (bortsett från Lost och Heroes). Den är humoristisk samtidigt som den ibland är otäck och jag tycker att serien känns vuxen och ocensurerad (inte massa moraltjafs som i vissa amerikanska serier).

I TV-tablån står det att morgondagens avsnitt kommer att handla om hur "Mitchell blir kompis med en tolvåring och hans mamma. Han tycker att han blir påmind om sin egen barndom. Men när barnet råkar se vampyren i honom, förändras saker snart. George bestämmer sig för att berätta för Nina att han är en varulv. Annie handskas med vad hon nu vet om Owen".

För att se en lite blodigare scen från avsnitt tre klicka här.

Shit, vad har jag gjort?

Min mans favoritroman är Robert McCammons Boy's life (1991), vinnare av Bram stolker Award 1991, och World Fantasy Award 1992. Bara under åren som vi har varit tillsammans har han läst den fem gånger (en gång vartannat år) och nu är han inne på sin sjätte omgång. Han säger att han tycker om den för humorn och magin, och att flera scener får honom att minnas händelser från sin egen barndom. Han tycker också att boken påminner honom om en Norman Rockwell-tavla.

Jag har aldrig varit intresserad av romanen tidigare men har nu gjort en deal med min man. Han ska läsa en bok som jag väljer åt honom på villkoret att jag läser Boy's Life. Så nu ser jag faktiskt fram emot att få läsa den och att sedan ha två böcker att diskutera med honom.

För mer info om Robert McCammon, gå in på hans hemsida här, där finns även en sammanfattning av handlingen till Boy's Life.

Joyce Carol Oates - "Den galna kvinnan"

Joyce Carol Oates är en produktiv kvinna som har skrivit mängder av litteratur, inte bara romaner utan även noveller och dramatik. I går lyssnade jag på Oates novell "Den galna kvinnan" (1975) på Sveriges radios hemsida (lyssna här). Det är Anita Ekström som läser novellen och Kerstin Gustafsson har översatt den.

Sent en januaridag sitter ett par, Aileen och Wesley, i en parkerad bil uppe på en klippbrant, högt ovanför en virvlande flod. Paret som tror att de är väl dolda blir överraskade då en flicka plötsligt kommer utrusandes från en talldunge. Flickan springer fram till bilen och ber dem om hjälp eftersom hennes mamma är sjuk. Men, när de kommer hem till flickans mamma verkar hon inte vara sjuk, i alla fall inte fysiskt. Däremot tycker Aileen att hon verkar vara spritt språngande galen.

I programmets intro säger Ekström att hon drogs till "Den galna kvinnan" för att "den är enkel samtidigt som den är så faschinerande och dramatisk och att den lämnar kvar någonting efteråt, något oförklarat". Jag håller med Ekström i det hon säger. Novellen är enkel på så sätt att den skildrar ett kort möte mellan dessa människor, men samtidigt är mötet väldigt laddat.

Novellen är också full av symboler och litterära referenser. När den heter "Den galna kvinnan" förs ju tankarna direkt till Emily Bröntes Jane Eyre, och visst finns det likheter mellan texterna. Jag vet ingen annan författare än Oates som kan skapa kvinnoporträtt som är så fängslande och levande.

Sedan jag lyssnade på novellen i går har jag gått och funderat på karaktärerna, på Aileen, flickan och hennes mamma, och försökt hitta en förklaring till det där oförklarade i texten, och det är hela tiden nya saker som poppar upp som jag inte tänkte på först, och visst är det så en riktigt bra novell ska vara.

"Den galna kvinnan" heter på engelska "The Madwoman" och ingår i novellsamlingen The Seduction and Other Stories (1975).

Farenheit 451 - Ray Bradbury

Mina Ray Bradbury-favoriter är nog "The Veldt" och "The Last Night of the World" från The Illustrated Man (1951), samt "The Pedestrian" från The Golden Apples of the Sun (1953). Hans noveller väcker så många frågor och de tål definitivt att läsas om.

Jag har länge tänkt läsa Farenheit 451 (1953), men det har bara inte blivit av, förrän nu, och det är inte en dag för tidigt. Nu efteråt så kan jag bara konstatera att om man är en bokälskare så måste man bara läsa den!

Farenheit 451 är en science fiction-dystopi som utspelar sig i Amerika där litteratur är absolut förbjudet eftersom man vill förhindra kritiskt tänkande. Romanens protagonist Guy Montag arbetar som brandman och han älskar sitt jobb. Fast brandkåren släcker inte längre bränder utan sätter i stället eld på de hus där människor har gömt böcker.

Av en slump börjar Montag en kväll att prata med grannflickan Clarisse McClellan. Hon är en flicka som uppskattar sådant som ingen längre lägger märke till, hon gillar till exempel "att lukta på saker och att se på saker och ibland är [hon] uppe hela natten och går och tittar på när solen går upp" (12). Först tycker Montag att hon är konstig, men då Clarisse frågar honom om han är lycklig börjar han ifrågasätta sitt liv mer och mer. Montag inser att han lever i ett olyckligt äktenskap, ett äktenskap som för det mesta går ut på att sitta framför den gigantiskt stora interaktiva TV:n och följa programmet "Familjen". Ju mer Montag tänker på samtalen med Clarisse desto mer börjar han ifrågasätta sitt yrke och sitt liv, vilket leder till att han börjar stjäla böcker med sig hem. Men, det är först när Montag kommer i kontakt med en professor i litteratur som han inser att det är dags att förändra världen.

Romanen har ett öppet ganska tolkningsbart slut, men till skillnad från dystopier som Huxleys Du sköna nya värld och Orwells 1984 så väcks en känsla av hopp.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Bradbury. Tänk att ha skrivit litteratur på 50- talet som fortfarande känns så aktuell, flera decennier senare. Visst, ibland blir de religiösa referenserna lite väl övertydliga, och det är ingen slump att Montag bland annat räddar en bibel, men trots det, så tycker jag att hans texter väcker så otroligt många frågor som skrider långt utanför religionens gränser. En av dessa stora frågor är censuren. Fortfarande i dag så censureras både litteratur och filmer och det är inte länge sedan som till exempel Nazisterna arrangerade bokbål. Nog är det som Heinrich Heine skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor", vilket Bradbury tydligt visar i sin roman där bland annat en kvinna väljer att dö med sina böcker. Men en annan fråga som också väcks är hur vi lätt konsumeras av allt det tekniska som omger oss.

I Farenheit 451 är igenkänningsfaktorn stor. Människorna i romanen spenderar timmar framför sina interaktiva TV-skärmar som är så stora att de nästan tar upp hela vardagsrummet och vi är väl inte långt ifrån i dag med gigantiska plasma- och LCD-skärmar. Och visst spenderar många av oss timmar framför TV:n eller datorn och ibland undrar man hur tiden har kunnat gå så fort.

Ett stycke i boken tycker jag är mycket tänkvärt, det är när Clarisse säger till Montag: "Ibland tror jag att de som kör bilarna inte vet vad gräs är eller blommor, eftersom de aldrig har kört sakta förbi [...] Om man visar en bilförare något suddigt grönt skulle han säga: 'Javisst, det där är gräs'" (14). Stämmer inte det väldigt bra med hur tempot är i dagens samhälle, vi kör med högsta växeln i och glömmer ibland bort att stanna upp för att verkligen se och uppskatta det vi har.

Jag kan skriva hur mycket som helst om Farenheit 451 men ska ändå avsluta nu. Läs den, för "den här boken har porer. Den har ett ansikte. Den här boken tål att granskas i mikroskop. Man kommer då att finna liv under glaset, det strömmar förbi i överväldigande rikedom" (106).

Ray Bradbury (för att komma till hans hemsida klicka här)
Farenheit 451
ISBN:91-1-972142-0

"I'm Nobody! Who are You?"

Interaktiv poesi har alltid tilltalat mig. En dikt kan få så mycket mer djup kombinerat med till exempel ljud och rörelse. När jag höll på att jobba med interaktiv poesi i skolan så hittade jag följande film på nätet som Yina Liang från USA har gjort för ett projekt kallat Favorite Poem Project (läs mer om projektet här). I filmen berättar hon om sin favoritdikt, "I'm Nobody! Who are You?" av Emily Dickinson (även en av mina favoriter). Jag tycker att Liangs film är så bra att den i sig är en interaktiv dikt.

Har du hört talas om Stevie Smith?

Jag har gått igenom mina bokgömmor i dag och återfann en ganska dammig New Selected Poems of Stevie Smith (köp här). Stevie Smiths dikter kan handla om precis vad som helst, allt från hattar och barn till politik och döden. Trots att hennes dikter kan verka ganska barnsliga vid första anblick så har de många gånger ett djup och ett allvar. Smith har gjort små krumelurer till flera av sina dikter, som ofta är humoristiska. En av mina favoritdikter är:

The Jungle Husband

Dearest Evelyn, I often think of you
Out with the guns in the jungle stew
Yesterday I hittapotamus
I put the measurements down for you but they got lost in the fuss
It's not a good thing to drink out here
You know, I've practically given it up dear.
Tomorrow I am going alone a long way
Into the jungle. It is all grey
But green on top
Only sometimes when a tree has fallen
The sun comes down plop, it is quite appalling.
You never want to go in a jungle pool
In the hot sun, it would be the act of a fool
Because it's always full of anacondas, Evelyn, not looking ill-fed
I'll say. So no more now, from your loving husband Wilfred.

När jag öppnade upp sidan i diktsamlingen så hittade jag en gammal dikt som jag skrev efter att jag hade läst Smiths "The Jungle Husband" för första gången. Tja, jag lär ju inte bli någon poet, men lite gullig är den allt (och jag vill understryka att det är väldigt länge sedan jag skrev den).

Reflektion

För att värma den undre världen
faller solen ner i den stora vattenpölen.
Plopp!
Solstänk klibbar fast på himlen.

Vill du läsa mer om Stevie Smith så kan du göra det här.

Tegelstenen, släng dig i väggen - Norton is back!

Det är rätt så många år sedan jag läste A-D kurserna i Engelska - litterär inriktning (fy vad tiden går). Under samtliga kurser så hade vi flera antologier som vi jämt och ständigt läste ur, både poesi och noveller. Men, då jag tog min examen så ställde jag in dem i bokhyllan och har inte ägnat dem någon större uppmärksamhet, förrän häromdagen, då jag insåg att jag typ aldrig läser noveller längre! Så, nu ska det bli ändring på det. Jag ska försöka läsa ett par noveller i veckan ur någon av mina antologier! Fast jag får nog träna upp armarna först för tegelstenen är ingenting jämfört med några av dessa bjässar.

Nedan har jag länkat samtliga antologier till Amazon.com.

Postmodern American Poetry - A Norton Anthology edited by Paul Hoover
The Norton Introduction to Poetry (eight edition)
Literature Compact Edition - An Introduction to Reading and Writing
The Norton Anthology - English Literature (seventh edition)
The Norton Anthology - American Literature

Vad skulle din pseudonym vara?

Ja, det bloggas och det skrivs tidningsartiklar om vem Hypnotisörens Lars Kepler kan tänkas vara. Jag bryr mig inte så mycket eftersom jag inte är något fan av svenska deckare (men omvänd mig gärna om du kan). Däremot har jag börjat fundera över vad min pseudonym skulle vara om jag nu skulle behöva en i framtiden (fast den borde jag kanske inte avslöja här då).

Utan att tveka så hade jag tagit pseudonymen Keyser Söze från en karaktär från Bryan Singers film The Usual Suspects (1995) som spelas av Kevin Spacey. I början av filmen tror man att Kevin Spaceys karaktär är Roger Kint, en handikappad småskurk som ingen riktigt lägger märke till. I filmen förhörs Roger Kint angående en massaker som man misstänker att den mytomspunna storboven Keyser Söze ligger bakom. Men i slutet av filmen när polisen inte längre har någon nytta av Roger Kint får han lämna polisstationen och då avslöjas det att Roger Kint egentligen är Keyser Söze. Han har lyckats manipulera polisen genom hela förhöret.

En fiktiv karaktär som är duktig på att manipulera, klart att Keyser Söze hade varit en klockren pseudonym!

Filmen har en bra story och en fantastisk rollista, så om du inte har sett den så gör det! Kolla in trailern här.

Tematrio - spänning (inriktning mot skräck)

När Lyrans tematrio var spänning var jag tvungen att också börja delta i projektet. Böckerna jag tipsar om är sjukt spännande med inriktning mot skräckgenren, so be aware, om du är mörkrädd och tror på monster!

1. The Strain - Guillermo Del Tori & Chuck Hogan (2009)
Det är inte så länge sedan som jag läste och recenserade The Strain (läs hela recensionen här) . Detta är visserligen ännu en vampyrroman men den går absolut INTE att jämföras med Stephenie Meyer, så låt er inte avskräckas.

Ett flygplan landar i New York. Alla passagerare är döda. Då man misstänker virus kopplas the Centre for Disease Control in och epidemiologen Dr. Ephraim Goodweather skickas till platsen tillsammans med kollegan Nora. Tillsammans försöker de komma underfund med vad som har hänt men de finner inga rationella förklaringar.

De fortsätter att förvånas då kropparna inte visar tecken på förruttnelse utan även flera timmar efter att kropparna påträffats ser de fortfarande ut att vara "färska". Plötsligt försvinner kropparna spårlöst från bårhusen och det dröjer inte länge förrän nakna, levande människor, med lappar runt vristerna, dyker upp på olika platser i New York City, och alla verkar längta efter att få sätta tänderna i rått blodigt kött.

Detta är en riktig nagelbitare och bladvändare. Eftersom det är första delen av en trilogi så slutar den dessutom med en riktig cliffhanger. Tyvärr finns den bara på engelska, än så länge, men engelskan är relativt lätt att förstå.

2. Och han älskade dem alla - James Patterson (1995)
Det är flera år sedan jag sträckläste den här romanen i en liten hytt i Malaysias regnskog med monsunregnet vräkandes utanför fönstret och kokosnötterna dunsade med jämna mellanrum ner på taket. Ja, det var specialeffekter som förhöjde stämningen. Men även om miljön och vädret hade varit annorlunda så hade jag fortfarande sovit med lampan tänd. Romanen filmatiserades med Morgan Freeman och Ashley Judd i huvudrollerna. Filmen är dock riktigt kass, jag menar riktigt kass, och den är dessutom rejält nerskalad. Så även om man har sett filmen så lovar jag att man kommer att uppskatta boken.

Hursomhelst, en journalist som har undersökt en rad mord mördas i Los Angeles, men han är långt ifrån det första offret. En kvinnlig medicinstuderande försvinner spårlöst från Chapel Hill i North Carolina. Polisutredaren Alex Cross från Washington D.C. ska utreda morden. Snart visar det sig att två seriemördare samarbetar och tävlar med varandra.

Grymt spännande bok som inte går att lägga ifrån sig. Visst, den har några år på nacken och det är länge sedan jag läste den, men jag tror att den håller än i dag! Den innehåller flera riktigt äckliga scener!

3. Hungerspelen - Suzanne Collins (2008)
Trots att detta är en ungdomsbok så går den hem även hos vuxna. Jag har inte stött på någon än som inte har gillat den. Hungerspelen är en dystopisk framtidsskildring och är första delen i en trilogi och andra delen kommer till hösten, dock på engelska (Catching Fire). Boken har ett högt tempo direkt från start och när läsningen är över är knappt nagelbanden kvar.

Om du vill läsa hela recensionen kan du göra det här. I Hungerspelen är världen indelad i tolv distriktt och en huvudstad. Människorna i distrikten är fattiga men i den högteknologiska huvudstaden lever människorna i lyx och överflöd. En gång om året är det ett lotteri där två personer från varje distrikt utses att delta i årets största tevehändelse som direktsänds på TV. Alla 24 deltagare stylas, tränas och intervjuas för att slutligen placeras på en arena där de ska slåss mot varandra tills det är en överlevande kvar som då har vunnit det så kallade Hungerspelet.

Bokens huvudperson och hjältinna är flickan Katniss Everdeen som kommer från distrikt 12 som är det fattigaste av alla distrikten. Hon är en jägare och får försörja sin familj med mat då pappan gått bort. Katniss har oturen och blir en av de två personer från distriktet som blir utsedd att delta i Hungerspelet.

Jag tycker detta är en riktigt bra dystopi och samhällssatir som är svår att lägga ifrån sig. Det är ingen svår bok att ta till sig rent språkligt däremot är handlingen ovanligt våldsam och makaber, men det är bland annat det som gör boken äckligt spännande.

"Kugelmassepisoden" - Woody Allen

P1:s Sommarnovellen håller på att köra nio favoriter i repris. Programmet är ungefär 30 minuter långt och sänds fredagar och söndagar, men det går att lyssna på senaste novellen hela veckan på Sveriges radios hemsida (klicka här för att komma dit). I går lyssnade jag på Helge Skoog då han läste Woody Allens novell "Kugelmassepisoden" ur boken Sidoeffekter/Norstedts (Side Effects). Helge Skoogs röst är som klippt och skuren för Allens novell och så är den också mycket behaglig att lyssna på.

"Kugelmassepisoden" handlar om Sidney Kugelmass som är professor i humaniora vid Citycollege i New York City. Han är olyckligt gift för andra gången med Daphne och betalar mycket i underhåll till sin exfru. Kugelmass beklagar sig över sitt liv hos sin psykiater och berättar att han vill ha en affär för att piggas upp. Då psykiatern förklarar för professor Kugelmass att han inte kan hjälpa honom med hans önskemål så beslutar sig Kugelmass för att avsluta sin terapi.

Istället kommer han i kontakt med trollkarlen Perski. Med lite magi och ett kinesiskt skåp ordnar Perski så att Kugelmass får komma in i romanen Madame Bovary eftersom Kugelmass vill ha en affär med just Madame Bovary. Det är bara det att romanhjältinnan till slut kliver ut ur boken och in i Kugelmass (fiktiva) verklighet, och sedan går ingenting som planerat...

Woody Allen är alltså även författare, inte bara skådespelare, komiker, musiker, filmregissör och manusförfattare (jag har säkert glömt något)! Jag brukar gilla det mesta som Allen gör och så även den här novellen som har en underbar knorr på slutet. "Kugelmassepisoden" är en novell fullproppad med humor och Allen leker med fiktionens gränser.

Foto: Colin Swan

Dödgrävarens dotter - Joyce Carol Oates

till min farmor, Blanche Morgenstern

"dödgrävarens dotter"
IN MEMORIAN

Så står det på dedikeringssidan till Dödgrävarens dotter (The Gravedigger's Daughter, 2007) av Joyce Carol Oates, en roman som Oates löst har baserat på sin farmors liv.

Dödgrävarens dotter är en roman med flera parallella intriger som utspelar sig under efterkrigstiden i nordöstra USA kring de stora sjöarna. I tillbakablickar får läsaren ta del av romanens titelfigur, Rebecca Schwarts barndom och hur hon föds på en färja utanför New Yorks hamn. Hennes föräldrar, Jacob och Anna, är tyska invandrare som flytt judeförföljelserna i Hitlers Tyskland.

Familjen Schwart kommer till USA i hopp om att kunna förverkliga den amerikanska drömmen, men Jacob, som tidigare jobbat som matematiklärare, får ta jobb som dödgrävare i den lilla staden Milburn. En stad som kommer att förstöra familjen Schwart, då den är fylld av främlingsfientlighet och antisemitism. Något som kommer att prägla Rebecca resten av livet.

Romanens början utspelar sig dock efter föräldrarnas död och Rebecca är en ung kvinna. För att kunna försörja sig arbetar Rebecca som städerska på ett hotell. Där förälskar hon sig i den dubbelt så gamla affärsmannen Niles Tignor. Han är en ständigt öldrickande man som lyckas charma Rebecca och det dröjer inte länge förrän de gifter sig och får en son tillsammans. Niles är en man som kommer och går som han vill och Rebecca vet aldrig hur länge affärsresorna varar, och med öldrickandet förändras också hans humör. Ganska snart visas Niles mörkare sidor, sidor som kommer att få ödesdigra konsekvenser för Rebecca och hennes son.

I Dödgrävarens dotter får läsaren följa Rebecca Scwarts liv, ett liv fyllt av motgångar men inte utan hopp. Oates har gestaltat en stark kvinna som gör vad hon måste för att överleva i ett paradoxalt USA, fyllt av främlingsfientlighet och antisemitism trots den officiella antinazismen.

Oates är en mästare på att mycket insiktsfullt göra komplexa psykologiska gestaltningar av sina karaktärer. De kryper liksom under skinnet på en och etsar sig fast. Genom sina miljöbeskrivningarna speglar Oates inte bara samtiden i USA mycket realistiskt, utan förstärker även karaktärernas personligheter och känslor och på så sätt blir nästan karaktäererna och miljöbeskrivningarna ett med varandra. Oates har också en mycket speciell berättarstil och är även mästare på att skriva icke-kronologiska berättelser och Dödgrävarens dotter är inget undantag. Men hon gör det på ett sätt som skapar spänning och osäkerhet och som läsare vet man inte vad man kan förvänta sig.

I första halvan av Dödgrävarens dotter är intrigen mycket mörk och på många sätt brutal. Men sedan tar Rebeccas liv en ny vändning och när musiken gör entré uppstår också hoppet. Dödgrävarens dotter är en berättelse som delvis handlar om att dölja sin identitet, om att våga bryta upp för att kunna börja om, om att lära sig älska på nytt, om att acceptera sig själv för den man är och att slutligen kunna möta sina demoner.

Jag tycker att det här är en riktigt bra roman som är absolut läsvärd. Den är till och med i Blonde-klassen.



Om du vill se hela det här klippet klicka här!

Allt från Zombies till potatisskalspaj

Jaha, bokhögen (läs mer om den här) fortsätter att växa. Efter att ha läst olika bloggar så har jag nu inspirerats till att köpa fler böcker, så min beställning från Adlibris ser ut så här:

Seth Grahame Smith, Pride and Prejudice and Zombies á 118 kr
Bram Stoker, Dracula á 58 kr
Neil Gaiman, The Sandman - The Doll's House á 201 kr
Mary Ann Shaffer , The Guernsey Literary Potato Peel Pie Society á 78 kr

Summa: 446 kr

Vilken salig blandning av litteratur, allt från Zombies till potatisskalspaj, snacka om bred och utsökt smak!

Tycho Brahe och Ven

I dag har jag varit på Ven och cyklat, badat och ätit en massa gott samt tittat på sevärdheter.

Ven är en liten ö som ligger mellan Landskrona och Själland som mest är känd för att astronomen, astrologen och alkemisten Tycho Brahe byggde ett slott, ett underjordiskt observatorium och anlade en renässansträdgård där på 1500-talet. Tyvärr förföll byggnaderna efter att han flyttat därifrån och därför revs de till slut. Men ruinerna av framförallt observatoriet Stjerneborg finns kvar och trädgården är rekonstruerad. I Vens före detta Allhelgona kyrka finns även ett Tycho Brahe museum.

Om du är intresserad av Tycho Brahe och vill läsa mer så kan jag rekommendera Att låta själen flyga mellan himlens tinnar: Tycho Brahe och hans tid av Håkan Håkansson som är en samling populärhistoriska essäer där man får veta mer om både kända och okända sidor hos Brahe.

Om du vill läsa mer om Ven klicka här.

Bokarm, kan man få det?

Semesterläsningen har satt sina spår. Jag har läst en hel del av böckernas tungviktare - den inbundna tegelstenen och nu har jag börjat få känningar i armen. Med tanke på att det går att få både mus- och tennisarm så är det väl inte en omöjlighet att drabbas av bokarm, fast det känns lite nördigare. Tänk att gå på rehab för sin bokarm!

För några år sedan fick jag en otymplig bokhållare från 50-talet som tydligen kallas för Bedboy, fast då menar jag inte en gammal man med uppgiften att ta hand om den administrativa bokföringen och andra suspekta saker... utan min bokhållare var oskyldigt nog en hållare för böcker. Gammalmodig som den var så hade den tyvärr inte hjul på fötterna, som den på bilden har, och upptill var det en stor lutande träskiva som boken skulle läggas på. Nackdelen var att det kunde vara lite svårt att komma loss när man väl hade lagt sig till rätta med skivan över sig, vilket kunde ställa till problem då telefonen ringde. Det slutade därför med att jag slängde bokhållaren.

Men eftersom jag har börjat sakna den så håller jag på att leta efter en ny. Jag kan bara inte bestämma mig för om jag ska köpa en liten mindre modell typ den som är på inläggets första bild eller om jag ska köpa en något större modell som den med stativ (läs mer om den här) som är en nyare variant av min gamla Bedboy.

Tills jag har beslutat mig för vilken modell jag vill ha så får jag köra klassikern, en stor kudde i knät som boken kan vila på! Men om du har något bra tips på bokhållare så skicka gärna en kommentar till mig!

Joyce Carol Oates är inget för (lat)hundar!

Jag håller på att läsa Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates och har i skrivande stund ungefär 200 sidor kvar. I början tyckte jag att boken var lite seg men den har tagit sig och nu kan jag knappt lägga den ifrån mig. Vi får väl se om jag fortfarande är lika förtjust när min recension kommer.

Men en familjemedlem som Oates inte gick hem hos, som bilden visar, är min gamla tax Jana. När jag kom in i sovrummet låg hon utsträckt och snarkade med boken bredvid sig.