Ja, det tog tid, men nu har jag läst ut
Boy's Life (1991) av
Robert R. McCammon. Jag började läsningen motsträvigt och tyckte att titeln kändes väldigt uteslutande. Därför tyckte jag också att boken var lite grabbig i början. Men, i retrospekt så var jag nog lite fördomsfull i början och därmed överdrivet kritisk till berättelsen. Så, till slut efter några lässvackor och böcker emellan så kom jag in i berättelsen och blev totalt uppslukad.
Boy's Life utspelar sig 1964 i den lilla arbetarstaden Zephyr, Alabama. Cory Mackenson är 11 år och en dag får han hjälpa sin pappa att leverera mjölk till stadens hushåll. Mitt under leveransen bevittnar de hur en bil kör rätt ner i stadens djupa sjö. Corys pappa kastar sig ut för att rädda föraren, men när han kommer fram till bilen upptäcker han att föraren redan är död - han är naken och fastkedjad till ratten med en kedja virad runt halsen. Helt plötsligt framstår inte Zephyr som en så idyllisk och säker plats längre och snart får Cory uppleva flera märkliga och spännande händelser där ledtrådar börjar dyka upp som sakta för honom mot mördaren.
Huvudpersonen Cory, får uppleva en hel del både magiska och otäcka äventyr. Äventyren upplever han på sin speciella cykel Rocket och tillsammans med sina tre bästisar Davy Ray, Johnny och Ben, en vänskap som skildras mycket vackert av McCammon. Killarna råkar ut för allt möjligt som mobbare, monster, spöken, en tickande bomb, Ku Klux Klan, djävulen, ett orakel och mördare. Berättelsen är som en bergochdalbana av underbara, tragiska, sentimentala, spännande och otäcka händelser.
Min man beskrev berättelsen som en Norman Rockwell-tavla och jag får faktiskt hålla med. McCammons miljöbeskrivningar skildrar amerikanskt vardagsliv under 60-talet och jag kunde verkligen föreställa mig hur Zephyr och dess människor såg ut då jag läste boken. McCammons beskrivningar är dessutom, precis som Rockwells målningar, idylliska, humoristiska och helylle samtidigt som de ibland har en mörkare underton.
Boy's Life har många trådar, en del kapitel är som små noveller eller sagor i sig. Till en början så tyckte jag att det kändes lite spretigt men alla trådar vävs skickligt samman mot slutet. Jag tycker ett stycke från boken förklarar min känsla om intrigen väldigt bra. Det är Vernon, en av karaktärerna, som beskriver intrigen av sin egen bok på följande sätt:
And maybe there wasn't a real plot to it, maybe there wasn't anything that grabbed you by the throat and tried to shake you until your bones rattled, but the book was about life. It was the flow and the voices, the little day-to-day things that make up the memory of living. It meanded like the river, and you never knew where you were going until you got there, but the journey was sweet and deep and left you wishing for more. Detta är en vacker och sentimental berättelse, som på många sätt är nostalgi eftersom den får oss vuxna att minnas barndomens forna dar, och hur man som barn kunde skapa magi och mystik med en gnutta fantasi. Därför känns det väldigt passande att det står "Recapture the Magic" på bokens omslag, för det är precis det man gör - återupplever barndomens magi.
