Tematrio - språklig utformning

Då är det dags för semesterns sista tematrio (bara för att vara lite sentimental). Den här veckan vill Lyran att man ska berätta om tre romaner och/eller texter som man tycker mycket om på grund av dess språkliga utformning.

1. Theodor Kallifatides - Vänner och älskare (2008)
Egentligen spelar det ingen roll vilken av hans romaner jag väljer för jag beundrar språket lika mycket i de alla. Det är sällan jag brukar sitta och tänka på hur vackert språket är när jag läser men då jag läste Vänner och älskare så var det nästan det enda jag tänkte på, trots att jag tyckte mycket om intrigen. Det finns ingen annan författare, enligt min mening, som kan beskriva känslor så exakt som han gör. Jag tycker att Kallifatides är ett språkligt geni! Helt otroligt att han kom till Sverige som 26-åring och lärde sig svenska genom att bland annat läsa August Strindberg (hur många svenskfödda har orkat ta sig igenom Strindberg?).

2. Joyce Carol Oates - Blonde (2000)
Hon är mästare på att gestalta både miljöer och karaktärer. Varje ord hon använder känns genomtänkta och betydelsefulla. Hon anpassar språket efter varje karaktär för att på bästa sätt kunna framställa deras olika karaktärsdrag. Jag gillar också hur hon använder symbolik i sina romaner och hur den ofta förstärker karaktärernas sinnesstämningar. Detta tyckte jag hon gjorde i Blonde.

3. Edgar Allan Poe - "The Fall of the House of Usher" (1839)/ "The Cask of Amontillado" (1846)
I Poes noveller har allt en mening, varje litet ord kan avslöja massor för läsaren. Det finns väl inte heller någon som kan använda adjektiv så väl som Poe för att skapa kusliga miljöer. Dessutom är även han duktig på att gestalta karaktärer, framförallt sinnessjuka män, och detta gör han mycket väl i "The Fall of the House of Usher" samt "The Cask of Amontillado".