Med Specials avslutar Scott Westerfeld Ugliestrilogin med flaggan i topp

Scott Westerfeld är en produktiv författare som har skrivit flera bra ungdomsromaner. Han har bland annat skrivit So Yesterday (Ute/inne) och Peeps (Parasit). I oktober 2009 så släpps hans nästa roman Leviathan, som är första delen i en ny trilogi.

Nu senast har jag läst Specials som är hans sista del i Uglies-trilogin. En sciencefictionserie som utspelar sig i ett framtida dystopiskt samhälle. Den första delen är Uglies (Ful) och den andra är Pretties (Ful eller snygg?). Extras är en fjärde roman som utspelar sig i samma värld men eftersom den har en ny protagonist, och Tally Youngblood bara förekommer som bikaraktär, så räknas den inte som en uppföljare till Uglies-trilogin.

I slutet av Pretties blev Tally Youngblood nedslagen av Shay och tillfångatagen av Speciella omständigheter, Tallys och rebellernas fiende. Därför, när vi möter henne igen i Specials, så har Tally blivit modifierad till en så kallad Specialare och utgör en del av en elitgrupp supermodifierade människor som kallar sig för Cutters. Tallys uppdrag är nu att se till att de fula trycks ner och att de snygga fortsätter att vara dumma.

Zane i sin tur, som var tillsammans med Tally då de tillfångatogs i Pretties, fick i stället åka tillbaka till Snyggingstan, och för att han inte ska kunna rymma igen är han fast med en sensor runt halsen. Då han fortfarande har kvar de hjärnskador han fick från tabletterna som han och Tally tog, så gör Shay och Tally upp en plan om hur de ska få ut honom från Snyggingstan för att kunna bota honom och sedan göra honom till Specialare. Men så klart går ingenting som planerat...

Först var jag lite kritisk till att Tally blev Specialare eftersom jag, trots slutet i föregående bok, hoppades att hon skulle klara sig undan Speciella omständigheter. Men eftersom läsaren har fått följa Tally först som ful och sedan som snygg, så tycker jag att det känns naturligt att hon får avsluta som Specialare. Tallys förändringar gör att läsaren får en bättre uppfattning om hur de olika operationerna påverkar människorna och som läsare kan man förstå att det fiktiva samhället har blivit som det har blivit.

Specials är ännu mer actionspäckad och hightech än föregångarna med dramatiska jakter på svävarbrädor, exploderande nanobomber, osynliga skyddsdräkter och inbyggda hudantenner. Dessutom får vi återigen bland annat möta David och New Smoke-rebellerna, Speciella omständigheters grymma Dr. Cable och Andrew Simpson Smith, den heliga mannen som trodde att Tally var en gud.

Scott Westerfeld är nog en av mina favoritungdomsförfattare. Jag gillar hans berättelser, hans karaktärer och hur han blandar action med spänning. Jag tycker också att hans ämnesval alltid ligger helt rätt i tiden eftersom han berör allt från skönhetsideal till klimathot.

Jag tycker att det bästa med trilogin är att den blir bättre och mer spännande för varje del, och det är precis så det ska vara när man läser en följetong. Specials är den bästa delen i trilogin och Westerfeld lyckas verkligen knyta ihop påsen - han avslutar Uglies-trilogin med flaggan i topp!

Lowry lämnar mycket oförklarat i Den utvalde

Den utvalde,1997 (eller The Giver, 1993, som är originalets titel), är en dystopisk framtidsroman. I berättelsens totalitära samhälle måste människorna äta tabletter för att de inte ska uppleva vissa känslor som smärta, kärlek, ilska och glädje och därmed kunna utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Därför är människorna inte heller missnöjda och samhället verkar fungera bra.

När barnen når sitt tolfte skolår så tilldelas de, under en årlig ceremoni, sitt framtida yrke av en kommitté. I och med att barnen tilldelas en yrkesroll, eller en så kallad livsuppgift, så lämnar de också barndommen bakom sig. 12-åriga Jonas blir utsedd till Minnesbärare, samhällets mest prestigefyllda yrke, eftersom Minnesbäraren ansvarar för världens alla minnen.

Jonas får gå som lärling hos Givaren, en man som efter många år som Minnesbärare ska befrias. För att Jonas ska kunna bevara världens alla minnen så måste han kunna uppleva känslor, och som enda person i samhället får han inte längre ta tabletterna. Men ju mer minnen och känslor som Givaren överför till Jonas desto mer börjar han inse hur människorna i samhället utnyttjas utan att de ens vet om det.

Den utvalde är skriven av den amerikanske barn- och ungdomsförfattaren Lois Lowry. Lowry fick Newbery Medal- priset för romanen och den används flitigt som obligatorisk litteratur på vissa grundskolor i USA, Canada och Australien. Den utvalde har dock fått en del negativ kritik, bland annat för att det mörka innehållet har ansetts vara olämpligt för barn och ungdomar. Jag anser inte att innehållet skulle vara olämpligt eftersom det är en roman som på ganska få sidor hinner beröra flera viktiga ämnen, som däremot skulle behöva diskuteras efteråt, som t.ex. vikten av minnet, hur världen uppfattas med hjälp av synen, individens frihet, liv och död. Romanen innehåller dessutom flera viktiga symboler som man kan diskutera i bokcirkeln eller t.ex. med sina elever om man är lärare.

Den utvalde är första delen av en trilogi som följs av Gathering Blue (2000) och Messenger (2004). Den utvalde är dock ingen klassisk dystopi, med ett tragiskt slut, som t.ex. 1984 och Brave New World, utan romanen slutar med förhoppningar om en ljusare framtid, vilket jag tycker är bra med tanke på att boken främst vänder sig till barn och ungdomar.

Trots att boken innehåller flera tackamma ämnen att diskutera så upplever inte jag att romanen riktigt tar tag i mig. Jag tycker att den är ganska seg och tråkig i början och det är först mot slutet som jag upplever att den blir hyfsat spännande. Jag tycker att mycket i romanen förblir oförklarat, och det relativt snabba tempot gör att spänningen aldrig riktigt byggs upp. Romanen är däremot, rent språkligt, lättläst och i och med att den är kort så kan den säkert tilltala många läsare som inte har vant sig vid tegelstenarna ännu.

Jag tror och hoppas att uppföljarna till Den utvalde kommer att ge läsaren mer kött på benen och trilogin kommer säkert, som en helhet, vara mer spännande. Jag kommer nog, trots allt, att läsa uppföljarna bara för att få reda på hur det går för huvudpersonen. Men det kommer inte ske i sommar för jag har alldeles för många böcker som frestar mig mer just nu.

Allting kan hända i Neil Gaimans Anansi Boys

"Stories are webs, interconnected strand to strand, and you follow each story to the centre, because the centre is the end. Each person is a strand of story". (ur Anansi Boys)

I Anansi Boys får man, som citatet antyder, följa flera olika personers levnadsöden i flera olika världar. Berättelse är konstruerad som kinsesiska askar med flera berättelser i berättelsen. Låter detta rörigt? Jo, det var lite rörigt i början och efter de första kapitlen så undrade jag vad det var jag hade i händerna egentligen (boken är svår att kategorisera), men succesivt så släppte jag taget och föll till slut pladask, rätt in i boken, och blev totalt uppslukad av Neil Gaimans berättelse.

Anansi Boys kom ut 2005 och blev snabbt en bästsäljare i USA. Boken vann också fler priser bl.a. Mythopoeic Awards. Bokens popularitet ledde även till att den blev radiopjäs på BBC World Service, 2007, där flera kändisar som Lenny Henry, Matt Lucas och Dõna Croll medverkade.

I Anasi Boys har Gaiman blandat flera olika genrer. Berättelsen är lite fantasy, lite myt, lite postmodern, lite detektivberättelse, lite komedi, lite skröna och lite thriller. I och med att berättelsen är komponerad av så många olika stilar så innehåller boken också många överraskningar. I den här berättelsen så kan allting hända, och allting händer verkligen!

Boken handlar om Charles "Fat Charlie" Nancy, en timid Londonbo som arbetar som revisor. Mitt under bröllopsplanerna, med fästmön Rosie, får han reda på att hans pappa, Mr. Nancy, har gått bort. Detta leder till att bröllopet skjuts upp och Charlie beger sig till Florida för att delta på begravningen och för att ta hand om dödsboet.

Under vistelsen i Florida berättar Mrs. Callyanne Higgins, en vän till familjen, att hans pappa var en gud och en inkarnation av Anansi, den västafrikanska spindelguden, och att Charlie dessutom har en bror, Spider. Mrs. Callyanne Higgins berättar för Charlie att det är Spider som besitter de gudomliga krafterna av de båda bröderna och för att kontakta honom, så behöver Charlie bara viska till en spindel att han vill träffa Spider.

Charlie är övertygad om att Mrs. Calyanne Higgins är galen men då han är tillbaka i London dricker han sig berusad en kväll och på skoj viskar han till en spindel att han vill träffa sin bror. Det dröjer inte länge förrän självaste Spider knackar på hans dörr. I och med broderns entré så börjar Charlies liv gå i spillror. Därför börjar Charlie fundera över om det finns något han kan göra för att få Spider att försvinna...

Anansi Boys är som inget annat jag har läst tidigare, på ett bra sätt. Berättelsen handlar om familjeband, vänskap, kärlek, och att finna sig själv. Anansi Boys är en spännande, mörk, kärleksfull, humoristisk, oförutsägbar, något bisarr och alldeles magisk berättelse. Ingredienser som tillsammans skapar ett riktigt bra recept!

Coraline är en klassisk saga för både barn och vuxna

Coraline (2002) är första boken som jag har läst av brittiske författaren och serieskaparen Neil Gaiman och det kommer definitivt inte att vara den sista. För att få reda på lite mer om Gaiman så googlade jag in på hans hemsida: www.neilgaiman.com/. Där fanns massor av intressant fakta om Gaiman och hans böcker, bland annat kan man lyssna på Gaiman då han läser hela sin bok The Graveyard Book (2008). Besöket på hans hemsida resulterade i att jag köpte två till av hans böcker, Good Omens och The Sandman; Preludes and Nocturnes. Det i sig avslöjar väl en del om vad jag tyckte om Coraline.

Coraline handlar om flickan Coraline Jones, som precis har flyttat in i en lägenhet i ett stort och gammalt hus tillsammans med sina föräldrar. Coralines föräldrar är ständigt upptagna av sina jobb så därför börjar hon ensam utforska huset och den stora igenväxta trädgården. Det dröjer inte länge förrän Coraline hittar en låst dörr i lägenheten som leder in till den sedan länge övergivna grannlägenheten. Efter lite letande hittar Coralines mamma nyckeln till dörren men då hon låser upp den finns där, till Coralines besvikelse, bara en tegelvägg.

Vid ett senare tillfälle, när Coraline är ensam, hämtar hon nyckeln och öppnar dörren igen, och istället för tegelväggen så sträcker en lång mörk korridor ut sig framför henne. Coraline går igenom dörren och finner en lägenheten som är så gott som identisk med hennes egen, fylld med samma möbler och tavlor. I lägenheten träffar hon en kvinna och en man som ser ut precis som hennes riktiga föräldrar bortsett från att de har ett par svarta knappar till ögon. Den andra mamman, som kvinnan kallar sig, vill att Coraline ska flytta till dem och bli deras dotter. Detta vill inte Coraline, så därför beger hon sig tillbaka till sin riktiga lägenhet, men då hon ska leta upp sina föräldrar så är de spårlöst försvunna. I stället stöter hon på en svart katt som leder henne fram till en av husets gamla speglar och till Coralines fasa ser hon sina föräldrar fångade inne i spegeln och på glaset kan hon läsa hjälp oss. Coraline misstänker att hennes andra mamma och pappa ligger bakom kidnappningen av hennes riktiga föräldrar och därför tvingas hon återigen gå genom dörren för att rädda dem...

Jag har alltid gillat berättelser med gotiska miljöer med stora gamla hus och långa, vindlande korridorer, magiska ingångar, gömda rum, och alternativa världar med talande djur. Allt detta finns i Coraline som är en klassisk (postmodern) saga á la Narnias The Lion The Witch and The Wardrobe, och det finns även likheter med Alice Adventures in Wonderland. Boken är en kortare roman och innehåller häftiga, om något otäcka, illustrationer av Dave McKean. Handlingen är lätt att ta till sig och eftersom man läser ut boken på några timmar så tycker jag att den är ypperlig som strandlitteratur i sommar.

Eftersom filmen Coraline också går på bio nu och har regisserats av en av mina favoritregissörer så passade jag på att se den häromkvällen. Regissören Henry Selick har tidigare gjort The Nightmare Before Christmas (1993) och James and the Giant Peach (1996), två filmer som jag verkligen älskar, så mina förväntningar på Selicks Coraline var höga.

Det som slog mig först var att stilen och animeringen i Coraline påminner mycket om Selicks tidigare filmer. Filmen följer bokens handling ganska väl men jag skulle nog ändå vilja påstå att filmen är baserad på boken för det är ändå några saker som har ändrats, men grundhandlingen är ungefär densamma. Ofta så gillar jag böckerna bättre än filmerna men här får jag faktiskt säga att jag gillar både boken och filmen lika mycket. Jag gillar till exempel att vissa saker i filmen har ändrats för det gör den visuellt häftigare och otäckare samtidigt som den blir mindre förutsägbar.


Jag tycker att det är intressant att boken är rekommenderad från åtta år medan filmen är rekommenderad från 11 år. Men jag kan förstå att åldersgränsen skiljer sig för filmen är faktiskt mycket läskigare. Filmen inleds till exempel med att ett par händer med långa spindelliknande fingrar tar tag i en söt liten docka och lägger den på ett skrivbord bland olika redskap som får en att tänka på en tortyrkammare. Därefter ser man hur händerna tar tag i dockan, och med hjälp av redskapen, snittas hon brutalt upp och töms på stoppningen och fylls istället med sand.


Boken däremot saknar den här scenen helt och börjar med att Coraline nästan direkt hittar den magiska dörren. Så i vissa fall tycker jag bättre om filmen just för att den är otäckare, men däremot gillar jag bokens tempo mer eftersom karaktärerna och miljöerna presenteras i ett behagligare tempo. En annan detalj som skiljer sig åt mellan boken och filmen är konflikten mellan Coraline och hennes föräldrar. I boken förstår man att hon inte gillar att föräldrarna jobbar så mycket men i filmen så utvecklas konflikten ytterligare. Dessutom har en ny karaktär lagts till i filmen, Wybie Lovat, som är en jämngammal granne till Coraline, och jag antar att han ska berika filmen med mer humor och dialog.

Filmen är godis för ögonen och riktigt läcker att titta på, för ett smakprov kolla in filmens underbara webbsida: http://coraline.com/. Miljöerna är både vackra och samtidigt kusliga och tillsammans med bra kompletterande musik så är filmen en animerad liten pärla.

The Lollipop Shoes är en Wizard of Oz för vuxna

I Joanne Harris Chocolat (1998) fick vi följa hur Vianne Rocher tillsammans med sin dotter Anouk vände upp och ner på den sydfranska byn Lansquenet-sous-Tannes genom att öppna en liten chokladbutik. Med hjälp av lite choklad och magi fick Vianne de dystra och fördomsfulla Lansquenetborna att öppna sig och börja umgås med varandra.

I The Lollipop Shoes (2007) så har fem år passerat och mycket har förändrats i Viannes liv. Vindarna har fört Vianne och döttrarna Anouk och Rosette till Paris Montmartredistrikt. Vianne har försakat mycket för att hon och barnen ska passa in i samhället och slippa fly från vindarna och The Kindly Ones. Hon har bytt identitet och går nu under namnet Yanne Charbonneau. Vianne har också lagt magin på hyllan och i sin namnlösa chokladbutik säljer hon fabrikstillverkad choklad. Vianne har till och med gett upp kärleken Roux, pappan till Rosette, för fastighetsägaren Thierry Le Tresset som på flera plan är Roux raka motsats.

Anouk, eller Annie som hon numera heter, har hunnit bli elva år. Hon har börjat skolan i Paris men passar inte riktigt in bland de andra barnen och blir mobbad av en grupp jämngamla flickor för sitt udda utseende. Anouk spenderar därför sin fritid med sin mamma i chokladbutiken. Anouk har också fått avstå från magin, och hennes följeslagare kaninen Pantoufle är knappt en märkbar skugga vid hennes fötter. Hon minns knappt om han var på riktigt eller bara en leksak som hon hade i Lansquenet. Anouk har svårt att acceptera alla förändringar och gillar inte Viannes nya persona, Yanne Charbonneau, och Anouk sörjer därför Vianne Rochers död.

Men den trista vardagen ändras drastiskt då Zozie l'Alba, mitt under Halloween, söker jobb i butiken i sina röda skor som Anouk blir helt fascinerad av: "Those fabolous, luminous high-heeled shoes in lipstick, candy-cane, lollipop red, gleaming like treasure on the bare cobbled street. You don't see shoes like that in Paris. Not on regular people, anyway. And we are regular people - at least Maman says so - though you wouldn't know it, sometimes, the way she goes on. Thoes shoes - ". Det är dessa skor som Anouk börjar kalla för The Lollipop Shoes och precis som för Dorothy Gale i The Wizard of Oz öppnas en värld fylld av trolldom för Anouk då Zozie låter henne prova de röda skorna. Helt plötsligt börjar Vianne tillverka sin egen choklad igen och kunderna hittar tillbaka till butiken. Anouk börjar på nytt se skuggan av Pantoufle och hon får vänner i skolan. Sakta men säkert börjar dock Anouk förstå att magin har sitt pris och att Zozies identitet är att betvivla...

I The Lollipop Shoes utvecklar Joanne Harris familjen Rocher ännu ett steg och plockar upp alla lösa trådar från Chocolat. Karaktärerna har förändrats och Anouk har blivit äldre och dessutom fått ett syskon. Och som vanligt i Harris böcker så är det flera kända karaktärer från hennes tidigare böcker som gästspelar. Om man gillade Chocolat så kommer man definitivt att gilla The Lollipop Shoes som är fullproppad av magi, och är som en Wizard of Oz för vuxna.

Joanne Harris är en av mina absoluta favoritförfattare (www.joanne-harris.co.uk). Flera av hennes böcker har inslag av magisk realism, och eftersom jag är en sucker för magi så är det nog bland annat därför som jag tycker så mycket om hennes böcker. Men jag gillar också Harris böcker eftersom hon gestaltar färgstarka, udda karaktärer och ofta är huvudrollerna starka och modiga kvinnor som inte räds för att gå sin egen väg. Dessutom skapar hon sagolika miljöer och atmosfärer som blir så levande att det känns som att man befinner sig i berättelslen då man läser den, och The Lollipop Shoes är som att gå in i sin alldeles egna chokladdoftande lilla Smaragdstad.

3.75 böcker i veckan är målet under semestern!

På bilden är mina två växande bokhögar som ligger på mitt nattduksbord och snart får jag nog inte plats med så mycket mer om jag vill undvika rasrisk. I kväll lade jag dit mina senaste bokinköp: Neil Gaimans Anansi Boys (2005) och Coraline (2002). Dessa ska jag läsa så fort jag har läst ut Joanne Harris The Lollipop Shoes (ungefär 150 sidor kvar). Mitt mål i sommar är att jag ska plöja igenom dessa bokhögar, minst, som består av exakt 30 böcker. Min semester som började i kväll varar i cirka åtta veckor, vilket innebär att jag får nöjet att sluka 3.75 böcker i veckan.

A Piece of Cake!

Jag har därför redan förberett mig...jag har bytt om till mina myskläder, tvättat av mig sminket, regnet vräker ner utanför sovrumsfönstret, hunden ligger utsträckt vid mina fötter och snarkar, kaffet ryker färskt från kaffekoppen (som balanserar på den högsta bokhögen!) och sprider böndoften runt laptopen som ligger i mitt knä, min man sitter i rummet bredvid och småskrattar åt ett avsnitt av Family Guy (hans favoritserie) och några ljus är tända. Kan mysfaktorn bli högre?

Fan va nice, nu är det sommar och bok!

Sweden Rock Festival inspirerar till rockig läsning

Sweden Rock Festival 2009 har precis avslutats och jag har fått njuta av många bra konserter bland annat Flogging Molly, Twisted Sister och ZZ Top. Tyvärr har vädret varit skit vilket gjorde att jag och min man bröt upp vårt läger i går innan Europe och Heaven and Hells spelningar. Vi var ändå inga fan när de hade sin storhetstid.

Efter en festival så går stereon i ett och jag brukar bli inspirerad till rockig läsning, typ biografier (bara för att förlänga festivalkänslan). Det har skrivits massor av böcker om olika band och musiker. Förra sommaren läste jag två bra böcker som jag därför tänkte tipsa om.

Den första boken är Anthony Kiedis självbiografi Scar Tissue (2004) som Larry Sloman har skrivit i samarbete med Kiedis. Jag har alltid varit ett stort fan av Red Hot Chili Peppers och tyckte därför att Scar Tissue var extra intressant, men även om man inte är ett hardcore fan till musikgruppen så tror jag ändå att man kan uppskatta boken eftersom Kiedis liv verkligen har varit en bergochdalbana. Scar Tissue handlar bland annat om Kiedis fram- och motgångarna med bandet Red Hot Chili Peppers, hans barndom i Michigan, hans tonår i LA hos sin knarklangande pappa, hans drogmissbruk och hans besatthet av kvinnor.

Jag gillade boken skarpt och kan verkligen rekommendera den. I boken finns dessutom flera bilder, från Kiedis barndom och framåt. Scar Tissue är en av de bättre självbiografier som jag har läst just för att den är så avslöjande och Kiedis blottar verkligen den ärrvävnad som åren i Hollywood har åsamkat honom. Bokens "svenska" titel är Scar Tissue: en självbiografi av sångaren i Red Hot Chili Peppers.

En annan bok som jag också läste förra sommaren var Heroin Diaries: A Year In The Life of A Shattered Rockstar (2008) eller som den heter på "svenska" The Heroin Diaries: spillror ur en rockstjärnas liv. I den här boken är det Mötley Crües basist Nikki Sixx som delar med sig av sina dagboksanteckningar då hans missbruk var som allra värst (innan han tog beslutet att bli ren och ta tag i sitt liv). I boken avslöjas konflikter inom bandet, synen de hade på kvinnor, hur vissa låtar kom till, problem med musikbolag etc.

Heroin Diaries är unik på så sätt att man faktiskt får ta del av Nikki Sixxs dagboksanteckningar och därmed får veta allt utan censur och försköningar. Bokens layout är riktigt schysst då anteckningarna varvas med små teckningar, sångtexter och foton, både coola och humoristiska, men även en hel del mindre tilltalande som understryker Sixxs och Mötleys galna menatlitet under 80-talet.

I min sommarbokhög ligger The Dirt: Confessions of The World's Most Notorious Rockband, 2001, (The Dirt: bekännelser från världens mest ökända rockband) av Neil Strauss i samarbete med Mötley Crüe. Jag ser fram emot att läsa boken framförallt eftersom jag älskar Mötley Crües musik - tidernas bästa rockband if you ask me!

Breaking Dawn - bidrog inte till någon grande finale i Twilightsagan

OBS! Spoilervarning.

Breaking Dawn (2008) börjar med att Bella och Edward gifter sig. Det är inte utan vemod som Bella tar farväl av sina nära och kära. Hon har förberett sig på att vara borta på en ganska lång smekmånad för att genomgå vampyrförvandlingens alla mörka faser.

Bella och Edward åker på sin smekmånad till en isolerad ö i Sydamerika. Edward har ordnat allt i minsta detalj för att Bella ska vara säker under bröllopsnatten. Så, till slut blir Bella av med oskulden och upptäcker en helt ny sida av livet och därför börjar hon återigen känna sig tveksam inför vampyrförvandlingen.

Men efter några kärleksfyllda dygn på ön så börjar Bellas hälsa försämras. Hon sover längre och längre, hon tappar aptiten och till slut kan hon inte behålla den mat hon har lyckats äta. Till sin förskräckelse upptäcker Bella att hon har blivit gravid och att hennes mage växer i en omänsklig takt. Beskedet chockar hela familjen Cullen eftersom ingen har kunnat förutse en graviditet mellan en människa och en vampyr. Bella och Edward får avbryta sin smekmånad och åker tillbaka till Forks där Carlisle, med sin läkarexpertis, övervakar Bella. Men, Bellas hälsa förvärras drastiskt då hennes mänskliga kropp är allt för bräcklig för det växande fostret.

Edward vet att Bella inte kommer att överleva eftersom fostret bokstavligen dränerar livet ur henne. Därför vill Edward och Jacob att Carlisle ska abortera fostret. Detta motsätter sig Bella och eftersom hon vet att hennes tillstånd kommer att försämras ingår hon en pakt med Rosalie där Rosalie lovar att göra allt i sin makt för att försvara fostret även om det kostar Bella livet.

I och med Bellas graviditet och insjuknande så fortsätter parallellerna till Wuthering Heights, eftersom huvudpersonen Catherine Earnshaw också blir gravid och sjuk vilket leder till att hon dör efter förlossningen. Jag tycker att detta är ett bra berättartekniskt grepp från Stephenie Meyer som bidrar till den ökade spänningen, eftersom, om man har koll på Wuthering Heights, är rädd för att Bella också ska dö precis som Catherine.

Ett annat berättartekniskt grepp som däremot inte går hem hos mig är att Meyer ändrar berättarperspektivet. Breaking Dawn är indelad i tre delar. Första delen heter Bella's book. Där får man, som tidigare i serien, se handlingen ur Bellas perspektiv; bröllop, bröllopsnatt, smekmånad etc. men efter att Bella har insjuknat och kommit tillbaka till Forks så börjar en ny del som heter Jacob's book och där skiftar berättarperspektivet från Bella till Jacob. Så när Bella till slut har gift sig, haft sex och blivit gravid så är hon inte intressant längre (är det Meyers mormontänk som har smittat av sig på berättelsen igen). Detta tycker jag är ett riktigt antiklimax som gör att spänningen faller platt eftersom Bella faktiskt blir en bikaraktär då framförallt Jacob hamnar i fokus men till viss del även Edward.

Breaking Dawn hämtar sig dock något för berättarperspektivet skiftar tillbaks igen i bokens tredje del. Men det är flera saker som jag inte riktigt köper då Twilightsagan nått sitt slut. Jag tycker att flera saker överdrivs som till exempel Bellas och Jacobs relation, Jacobs relation med Renesme, Bellas superkrafter, hur Charlie reagerar på hela vampyrgrejen, slutfighten med Volturi och hur allting löser sig så himla smärtfritt i slutet. Visst Twilightsagan är en saga men ändå.

Jag upplever trots allt Breaking Dawn som en bladvändare bland annat för att den har flera vändpunkter men framförallt tror jag att det beror på att man ser slutet på sagan. Men, med facit i hand så tycker jag att Twilight och New Moon är de bästa böckerna i serien och jag står fortfarande fast vid att Eclipse är sagans svagaste länk. Jag tycker inte heller att Twilightsagan blir så där storslagen som jag förväntade mig i början - det blev liksom aldrig någon grande finale.

Slutligen, att läsa en följetong är nästan jämförbart med ett kärleksförhållande som har tagit slut. Det känns lite tomt och ångestfyllt och man behöver en rebound-bok för att komma över de karaktärer som man har följt så länge. Så medan jag reboundar så är det bara att acceptera att snipp, snapp, snut Twilightsagan har nått sitt slut!