Lowry lämnar mycket oförklarat i Den utvalde

Den utvalde,1997 (eller The Giver, 1993, som är originalets titel), är en dystopisk framtidsroman. I berättelsens totalitära samhälle måste människorna äta tabletter för att de inte ska uppleva vissa känslor som smärta, kärlek, ilska och glädje och därmed kunna utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Därför är människorna inte heller missnöjda och samhället verkar fungera bra.

När barnen når sitt tolfte skolår så tilldelas de, under en årlig ceremoni, sitt framtida yrke av en kommitté. I och med att barnen tilldelas en yrkesroll, eller en så kallad livsuppgift, så lämnar de också barndommen bakom sig. 12-åriga Jonas blir utsedd till Minnesbärare, samhällets mest prestigefyllda yrke, eftersom Minnesbäraren ansvarar för världens alla minnen.

Jonas får gå som lärling hos Givaren, en man som efter många år som Minnesbärare ska befrias. För att Jonas ska kunna bevara världens alla minnen så måste han kunna uppleva känslor, och som enda person i samhället får han inte längre ta tabletterna. Men ju mer minnen och känslor som Givaren överför till Jonas desto mer börjar han inse hur människorna i samhället utnyttjas utan att de ens vet om det.

Den utvalde är skriven av den amerikanske barn- och ungdomsförfattaren Lois Lowry. Lowry fick Newbery Medal- priset för romanen och den används flitigt som obligatorisk litteratur på vissa grundskolor i USA, Canada och Australien. Den utvalde har dock fått en del negativ kritik, bland annat för att det mörka innehållet har ansetts vara olämpligt för barn och ungdomar. Jag anser inte att innehållet skulle vara olämpligt eftersom det är en roman som på ganska få sidor hinner beröra flera viktiga ämnen, som däremot skulle behöva diskuteras efteråt, som t.ex. vikten av minnet, hur världen uppfattas med hjälp av synen, individens frihet, liv och död. Romanen innehåller dessutom flera viktiga symboler som man kan diskutera i bokcirkeln eller t.ex. med sina elever om man är lärare.

Den utvalde är första delen av en trilogi som följs av Gathering Blue (2000) och Messenger (2004). Den utvalde är dock ingen klassisk dystopi, med ett tragiskt slut, som t.ex. 1984 och Brave New World, utan romanen slutar med förhoppningar om en ljusare framtid, vilket jag tycker är bra med tanke på att boken främst vänder sig till barn och ungdomar.

Trots att boken innehåller flera tackamma ämnen att diskutera så upplever inte jag att romanen riktigt tar tag i mig. Jag tycker att den är ganska seg och tråkig i början och det är först mot slutet som jag upplever att den blir hyfsat spännande. Jag tycker att mycket i romanen förblir oförklarat, och det relativt snabba tempot gör att spänningen aldrig riktigt byggs upp. Romanen är däremot, rent språkligt, lättläst och i och med att den är kort så kan den säkert tilltala många läsare som inte har vant sig vid tegelstenarna ännu.

Jag tror och hoppas att uppföljarna till Den utvalde kommer att ge läsaren mer kött på benen och trilogin kommer säkert, som en helhet, vara mer spännande. Jag kommer nog, trots allt, att läsa uppföljarna bara för att få reda på hur det går för huvudpersonen. Men det kommer inte ske i sommar för jag har alldeles för många böcker som frestar mig mer just nu.