Var har Tummen tagit vägen?

Det har ett bra tag varit lite trendigt att köpa bebisprylar med sagomotiv på bland annat Inger och Lasse Sandbergs Lilla spöket Laban och Tummen. Jag trodde inte att jag skulle falla dit men när jag såg Tummen-babysittern i orange och brun velour så fick jag en sådan flashback till barndomen att jag inte kunde låta bli att köpa den till Stella. Tummen tittar på natten var min absoluta favoritbok som barn och mamma och pappa fick läsa den om och om igen.



Efter att jag hade köpt babysittern åkte jag hem till mamma och pappa för att se om de hade kvar Tummen tittar på natten och jodå, där stod den alldeles odammad och fin. Detta i sin tur ledde till att jag ville köpa fler Tummen-böcker men fann till min förvåning bara två böcker på nätet Tummen och Tummen och Dockis , båda utgivna 2008 med nya färgbilder. Dessa böcker innehåller tre Tummen-sagor vardera.






Men vad har hänt med resten av alla Tummen-sagor? De verkar inte gå att köpa längre... Är det någon som vet var man kan få tag på fler hör gärna av er!

Kyrkogårdsboken är en Djungelboken fast Gaiman-style

Förvisso är det ett tag sedan jag läste ut Neil Gaimans Kyrkogårdsboken, men eftersom jag tycker att den var riktigt bra så tänkte jag tillägna den några rader.

Ingeman Owens familj blir inledningsvis mördade. Ingeman som då bara är ett litet barn lyckas undkomma och räddas av ett par spöken på en närliggande kyrkogård. De tar på sig rollen som Ingemans föräldrar och fostrar honom tillsammans med de andra spökena på kyrkogården. Men allt eftersom Ingeman blir äldre blir han också mer nyfiken på världen och människorna utanför kyrkogården - en värld som visar sig vara fylld av faror och en mördare som fortfarande letar efter honom.

Trots den ganska makabra inledningen så är inte den här berättelsen särskilt otäck. Utan det är framförallt en uppväxtskildring som har väldigt många likheter med Kiplings Djungelboken (som Gaiman just i detta fall har inspirerats av). Något förenklat: djungeln har blivit en kyrkogård och djuren är spöken och huvudpersonen är en föräldralös pojke.

Trots likheterna så lyckas Gaiman krydda till Kyrkogårdsboken på sitt eget sätt och den är så där mysig och trevlig att läsa. Språket är lekfullt och målande och berättelsen är ena stunden spännande och i nästa är den både vemodig och rolig. Den innehåller dessutom en hel del mytologiska referenser. Berättelsen förskönas dessutom av fina illustrationer av Dave McKean. Kort och gott så är Kyrkogårdsboken trevlig läsning som passar alla åldrar.