Coraline är en klassisk saga för både barn och vuxna

Coraline (2002) är första boken som jag har läst av brittiske författaren och serieskaparen Neil Gaiman och det kommer definitivt inte att vara den sista. För att få reda på lite mer om Gaiman så googlade jag in på hans hemsida: www.neilgaiman.com/. Där fanns massor av intressant fakta om Gaiman och hans böcker, bland annat kan man lyssna på Gaiman då han läser hela sin bok The Graveyard Book (2008). Besöket på hans hemsida resulterade i att jag köpte två till av hans böcker, Good Omens och The Sandman; Preludes and Nocturnes. Det i sig avslöjar väl en del om vad jag tyckte om Coraline.

Coraline handlar om flickan Coraline Jones, som precis har flyttat in i en lägenhet i ett stort och gammalt hus tillsammans med sina föräldrar. Coralines föräldrar är ständigt upptagna av sina jobb så därför börjar hon ensam utforska huset och den stora igenväxta trädgården. Det dröjer inte länge förrän Coraline hittar en låst dörr i lägenheten som leder in till den sedan länge övergivna grannlägenheten. Efter lite letande hittar Coralines mamma nyckeln till dörren men då hon låser upp den finns där, till Coralines besvikelse, bara en tegelvägg.

Vid ett senare tillfälle, när Coraline är ensam, hämtar hon nyckeln och öppnar dörren igen, och istället för tegelväggen så sträcker en lång mörk korridor ut sig framför henne. Coraline går igenom dörren och finner en lägenheten som är så gott som identisk med hennes egen, fylld med samma möbler och tavlor. I lägenheten träffar hon en kvinna och en man som ser ut precis som hennes riktiga föräldrar bortsett från att de har ett par svarta knappar till ögon. Den andra mamman, som kvinnan kallar sig, vill att Coraline ska flytta till dem och bli deras dotter. Detta vill inte Coraline, så därför beger hon sig tillbaka till sin riktiga lägenhet, men då hon ska leta upp sina föräldrar så är de spårlöst försvunna. I stället stöter hon på en svart katt som leder henne fram till en av husets gamla speglar och till Coralines fasa ser hon sina föräldrar fångade inne i spegeln och på glaset kan hon läsa hjälp oss. Coraline misstänker att hennes andra mamma och pappa ligger bakom kidnappningen av hennes riktiga föräldrar och därför tvingas hon återigen gå genom dörren för att rädda dem...

Jag har alltid gillat berättelser med gotiska miljöer med stora gamla hus och långa, vindlande korridorer, magiska ingångar, gömda rum, och alternativa världar med talande djur. Allt detta finns i Coraline som är en klassisk (postmodern) saga á la Narnias The Lion The Witch and The Wardrobe, och det finns även likheter med Alice Adventures in Wonderland. Boken är en kortare roman och innehåller häftiga, om något otäcka, illustrationer av Dave McKean. Handlingen är lätt att ta till sig och eftersom man läser ut boken på några timmar så tycker jag att den är ypperlig som strandlitteratur i sommar.

Eftersom filmen Coraline också går på bio nu och har regisserats av en av mina favoritregissörer så passade jag på att se den häromkvällen. Regissören Henry Selick har tidigare gjort The Nightmare Before Christmas (1993) och James and the Giant Peach (1996), två filmer som jag verkligen älskar, så mina förväntningar på Selicks Coraline var höga.

Det som slog mig först var att stilen och animeringen i Coraline påminner mycket om Selicks tidigare filmer. Filmen följer bokens handling ganska väl men jag skulle nog ändå vilja påstå att filmen är baserad på boken för det är ändå några saker som har ändrats, men grundhandlingen är ungefär densamma. Ofta så gillar jag böckerna bättre än filmerna men här får jag faktiskt säga att jag gillar både boken och filmen lika mycket. Jag gillar till exempel att vissa saker i filmen har ändrats för det gör den visuellt häftigare och otäckare samtidigt som den blir mindre förutsägbar.


Jag tycker att det är intressant att boken är rekommenderad från åtta år medan filmen är rekommenderad från 11 år. Men jag kan förstå att åldersgränsen skiljer sig för filmen är faktiskt mycket läskigare. Filmen inleds till exempel med att ett par händer med långa spindelliknande fingrar tar tag i en söt liten docka och lägger den på ett skrivbord bland olika redskap som får en att tänka på en tortyrkammare. Därefter ser man hur händerna tar tag i dockan, och med hjälp av redskapen, snittas hon brutalt upp och töms på stoppningen och fylls istället med sand.


Boken däremot saknar den här scenen helt och börjar med att Coraline nästan direkt hittar den magiska dörren. Så i vissa fall tycker jag bättre om filmen just för att den är otäckare, men däremot gillar jag bokens tempo mer eftersom karaktärerna och miljöerna presenteras i ett behagligare tempo. En annan detalj som skiljer sig åt mellan boken och filmen är konflikten mellan Coraline och hennes föräldrar. I boken förstår man att hon inte gillar att föräldrarna jobbar så mycket men i filmen så utvecklas konflikten ytterligare. Dessutom har en ny karaktär lagts till i filmen, Wybie Lovat, som är en jämngammal granne till Coraline, och jag antar att han ska berika filmen med mer humor och dialog.

Filmen är godis för ögonen och riktigt läcker att titta på, för ett smakprov kolla in filmens underbara webbsida: http://coraline.com/. Miljöerna är både vackra och samtidigt kusliga och tillsammans med bra kompletterande musik så är filmen en animerad liten pärla.