Farenheit 451 - Ray Bradbury

Mina Ray Bradbury-favoriter är nog "The Veldt" och "The Last Night of the World" från The Illustrated Man (1951), samt "The Pedestrian" från The Golden Apples of the Sun (1953). Hans noveller väcker så många frågor och de tål definitivt att läsas om.

Jag har länge tänkt läsa Farenheit 451 (1953), men det har bara inte blivit av, förrän nu, och det är inte en dag för tidigt. Nu efteråt så kan jag bara konstatera att om man är en bokälskare så måste man bara läsa den!

Farenheit 451 är en science fiction-dystopi som utspelar sig i Amerika där litteratur är absolut förbjudet eftersom man vill förhindra kritiskt tänkande. Romanens protagonist Guy Montag arbetar som brandman och han älskar sitt jobb. Fast brandkåren släcker inte längre bränder utan sätter i stället eld på de hus där människor har gömt böcker.

Av en slump börjar Montag en kväll att prata med grannflickan Clarisse McClellan. Hon är en flicka som uppskattar sådant som ingen längre lägger märke till, hon gillar till exempel "att lukta på saker och att se på saker och ibland är [hon] uppe hela natten och går och tittar på när solen går upp" (12). Först tycker Montag att hon är konstig, men då Clarisse frågar honom om han är lycklig börjar han ifrågasätta sitt liv mer och mer. Montag inser att han lever i ett olyckligt äktenskap, ett äktenskap som för det mesta går ut på att sitta framför den gigantiskt stora interaktiva TV:n och följa programmet "Familjen". Ju mer Montag tänker på samtalen med Clarisse desto mer börjar han ifrågasätta sitt yrke och sitt liv, vilket leder till att han börjar stjäla böcker med sig hem. Men, det är först när Montag kommer i kontakt med en professor i litteratur som han inser att det är dags att förändra världen.

Romanen har ett öppet ganska tolkningsbart slut, men till skillnad från dystopier som Huxleys Du sköna nya värld och Orwells 1984 så väcks en känsla av hopp.

Jag kan inte låta bli att fascineras av Bradbury. Tänk att ha skrivit litteratur på 50- talet som fortfarande känns så aktuell, flera decennier senare. Visst, ibland blir de religiösa referenserna lite väl övertydliga, och det är ingen slump att Montag bland annat räddar en bibel, men trots det, så tycker jag att hans texter väcker så otroligt många frågor som skrider långt utanför religionens gränser. En av dessa stora frågor är censuren. Fortfarande i dag så censureras både litteratur och filmer och det är inte länge sedan som till exempel Nazisterna arrangerade bokbål. Nog är det som Heinrich Heine skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor", vilket Bradbury tydligt visar i sin roman där bland annat en kvinna väljer att dö med sina böcker. Men en annan fråga som också väcks är hur vi lätt konsumeras av allt det tekniska som omger oss.

I Farenheit 451 är igenkänningsfaktorn stor. Människorna i romanen spenderar timmar framför sina interaktiva TV-skärmar som är så stora att de nästan tar upp hela vardagsrummet och vi är väl inte långt ifrån i dag med gigantiska plasma- och LCD-skärmar. Och visst spenderar många av oss timmar framför TV:n eller datorn och ibland undrar man hur tiden har kunnat gå så fort.

Ett stycke i boken tycker jag är mycket tänkvärt, det är när Clarisse säger till Montag: "Ibland tror jag att de som kör bilarna inte vet vad gräs är eller blommor, eftersom de aldrig har kört sakta förbi [...] Om man visar en bilförare något suddigt grönt skulle han säga: 'Javisst, det där är gräs'" (14). Stämmer inte det väldigt bra med hur tempot är i dagens samhälle, vi kör med högsta växeln i och glömmer ibland bort att stanna upp för att verkligen se och uppskatta det vi har.

Jag kan skriva hur mycket som helst om Farenheit 451 men ska ändå avsluta nu. Läs den, för "den här boken har porer. Den har ett ansikte. Den här boken tål att granskas i mikroskop. Man kommer då att finna liv under glaset, det strömmar förbi i överväldigande rikedom" (106).

Ray Bradbury (för att komma till hans hemsida klicka här)
Farenheit 451
ISBN:91-1-972142-0

Stephenie Meyers The Host läsvärd Science Fiction

Jorden har invaderats av så kallade Själar, en typ av utomjordiska invärtesparasiter som använder människorna som värddjur. Endast ett fåtal "vilda" människor finns kvar. Rebellen Melanie Stryder var en av dem, men då Själarnas så kallade Seekers (Sökare) lyckats snärja henne, kastar hon sig ner mot döden i ett hisschakt. Men med avancerade läkemedel lyckas Själarna dock återställa hennes kropp, och i hopp om att hennes minnen ska kunna leda dem till resten av rebellerna, får Själen Wanderer göra intrång i Melanie.

Wanderer, är en stark Själ med ovanligt mycket erfarenhet och kunskap och därför får Melanie bli hennes nionde värd. Wanderer försöker söka igenom Melanies minnen för att kunna spåra rebellerna. Men till Wanderers fasa upptäcker hon att Melanie håller sig kvar och är redo att kämpa för att få tillbaka sin kropp. Så för att rädda sig själv och sina kära överöser Melanie Wanderer med minnen och känslor som hon har upplevt tillsammans med sin bror Jamie och Jared, mannen hon älskar. Trots att Wanderer har varnats för utmaningarna som de mänskliga känslorna kan orsaka så kan hon till slut inte skilja på sina egna och Melanies känslor, vilket leder till att hon också börjar älska Jamie och Jared, trots att hon aldrig har träffat dem. Wanderers starka känslor för Jared och Jamie gör att hon, precis som Melanie, vill söka upp dem för att kunna skydda dem mot Själarna. Därför ger de sig av på en road trip, i hopp om att finna dem.

Jag blev något överraskad av The Host (2008) som är Stephenie Meyers senaste roman. Den svenska översättningen släpps i augusti och heter Genom dina ögon. The Host är en Science Fiction-roman och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har läst speciellt mycket Science Fiction, så jag kan inte påstå att jag är någon finsmakare i genren. Men i och med att romanen, precis som Twilight-sagan, utspelar sig i en realistisk miljö, så är den nog mer kommersiell på så sätt att den kan tilltala fler läsare, även de som inte är Sci Fi-nördar (no fence).

Meyer har också skapat en ganska kreativ och komplex berättelse där kärleken och våldet har en central plats i romanen. Den har till att börja med en ganska invecklad kärlekstriangel, som till viss del, för tankarna till Twilight-sagan. I kontrast till kärleken står våldet. En av anledningarna till att Själarna invaderade jorden var bland annat för att upprätthålla harmoni, då människorna blivit för våldsamma. Meyer framställer Själarna som ganska fredliga varelser medan människorna framställs som mer stridslystna. Romanens budskap är att kärleken kan övervinna allt samtidigt som våld kan leda till undergång.

Säga vad man vill om Stephenie Meyer, men hon använder ett mycket målande språk som gör att man lätt kan leva sig in i hennes berättelser. Hon är också duktig på att bygga upp spänning och förväntningar, ibland nästan på gränsen till irriterande. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag upplevt alla hennes böcker som bladvändare, även om jag i slutändan inte alltid har gillat intrigen. The Host är en tegelsten på cirka 600 sidor men trots det tjocka formatet så gick boken relativt fort att ta sig igenom, tack vare Meyers språk och berättarteknik.

Det som jag tycker drar ner betyget på romanen är bland annat den röriga inledningen. Det förekommer en hel del tillbakablickar i början som tillsammans med skiftningar i berättarperspektivet gör det lite klurigt att skilja på Wanderers och Melanies tankar och minnen. Men precis som i Twilight-sagan så är The Host, trots den lite röriga inledningen, bäst i början. Mot slutet så börjar handlingen spåra ur och jag är inte överrens med slutet. Det är för mycket Hollywood över det - lite too much. Det är också några kapitel i mitten av boken som är för beskrivande och tråkiga som jag tycker hade kunnat skippats helt.

Men, jag tror inte att Meyer kommer att göra sina Twilight-fans besvikna med The Host för den innehåller ungefär samma ingredienser som hennes tidigare romaner. Jag tycker att romanen är läsvärd även om jag är lite kluven i mina åsikter, men den här gången känns det trots allt mer passande att vara kluven, med tanke på intrigens dualitet.

Med Specials avslutar Scott Westerfeld Ugliestrilogin med flaggan i topp

Scott Westerfeld är en produktiv författare som har skrivit flera bra ungdomsromaner. Han har bland annat skrivit So Yesterday (Ute/inne) och Peeps (Parasit). I oktober 2009 så släpps hans nästa roman Leviathan, som är första delen i en ny trilogi.

Nu senast har jag läst Specials som är hans sista del i Uglies-trilogin. En sciencefictionserie som utspelar sig i ett framtida dystopiskt samhälle. Den första delen är Uglies (Ful) och den andra är Pretties (Ful eller snygg?). Extras är en fjärde roman som utspelar sig i samma värld men eftersom den har en ny protagonist, och Tally Youngblood bara förekommer som bikaraktär, så räknas den inte som en uppföljare till Uglies-trilogin.

I slutet av Pretties blev Tally Youngblood nedslagen av Shay och tillfångatagen av Speciella omständigheter, Tallys och rebellernas fiende. Därför, när vi möter henne igen i Specials, så har Tally blivit modifierad till en så kallad Specialare och utgör en del av en elitgrupp supermodifierade människor som kallar sig för Cutters. Tallys uppdrag är nu att se till att de fula trycks ner och att de snygga fortsätter att vara dumma.

Zane i sin tur, som var tillsammans med Tally då de tillfångatogs i Pretties, fick i stället åka tillbaka till Snyggingstan, och för att han inte ska kunna rymma igen är han fast med en sensor runt halsen. Då han fortfarande har kvar de hjärnskador han fick från tabletterna som han och Tally tog, så gör Shay och Tally upp en plan om hur de ska få ut honom från Snyggingstan för att kunna bota honom och sedan göra honom till Specialare. Men så klart går ingenting som planerat...

Först var jag lite kritisk till att Tally blev Specialare eftersom jag, trots slutet i föregående bok, hoppades att hon skulle klara sig undan Speciella omständigheter. Men eftersom läsaren har fått följa Tally först som ful och sedan som snygg, så tycker jag att det känns naturligt att hon får avsluta som Specialare. Tallys förändringar gör att läsaren får en bättre uppfattning om hur de olika operationerna påverkar människorna och som läsare kan man förstå att det fiktiva samhället har blivit som det har blivit.

Specials är ännu mer actionspäckad och hightech än föregångarna med dramatiska jakter på svävarbrädor, exploderande nanobomber, osynliga skyddsdräkter och inbyggda hudantenner. Dessutom får vi återigen bland annat möta David och New Smoke-rebellerna, Speciella omständigheters grymma Dr. Cable och Andrew Simpson Smith, den heliga mannen som trodde att Tally var en gud.

Scott Westerfeld är nog en av mina favoritungdomsförfattare. Jag gillar hans berättelser, hans karaktärer och hur han blandar action med spänning. Jag tycker också att hans ämnesval alltid ligger helt rätt i tiden eftersom han berör allt från skönhetsideal till klimathot.

Jag tycker att det bästa med trilogin är att den blir bättre och mer spännande för varje del, och det är precis så det ska vara när man läser en följetong. Specials är den bästa delen i trilogin och Westerfeld lyckas verkligen knyta ihop påsen - han avslutar Uglies-trilogin med flaggan i topp!

Allting kan hända i Neil Gaimans Anansi Boys

"Stories are webs, interconnected strand to strand, and you follow each story to the centre, because the centre is the end. Each person is a strand of story". (ur Anansi Boys)

I Anansi Boys får man, som citatet antyder, följa flera olika personers levnadsöden i flera olika världar. Berättelse är konstruerad som kinsesiska askar med flera berättelser i berättelsen. Låter detta rörigt? Jo, det var lite rörigt i början och efter de första kapitlen så undrade jag vad det var jag hade i händerna egentligen (boken är svår att kategorisera), men succesivt så släppte jag taget och föll till slut pladask, rätt in i boken, och blev totalt uppslukad av Neil Gaimans berättelse.

Anansi Boys kom ut 2005 och blev snabbt en bästsäljare i USA. Boken vann också fler priser bl.a. Mythopoeic Awards. Bokens popularitet ledde även till att den blev radiopjäs på BBC World Service, 2007, där flera kändisar som Lenny Henry, Matt Lucas och Dõna Croll medverkade.

I Anasi Boys har Gaiman blandat flera olika genrer. Berättelsen är lite fantasy, lite myt, lite postmodern, lite detektivberättelse, lite komedi, lite skröna och lite thriller. I och med att berättelsen är komponerad av så många olika stilar så innehåller boken också många överraskningar. I den här berättelsen så kan allting hända, och allting händer verkligen!

Boken handlar om Charles "Fat Charlie" Nancy, en timid Londonbo som arbetar som revisor. Mitt under bröllopsplanerna, med fästmön Rosie, får han reda på att hans pappa, Mr. Nancy, har gått bort. Detta leder till att bröllopet skjuts upp och Charlie beger sig till Florida för att delta på begravningen och för att ta hand om dödsboet.

Under vistelsen i Florida berättar Mrs. Callyanne Higgins, en vän till familjen, att hans pappa var en gud och en inkarnation av Anansi, den västafrikanska spindelguden, och att Charlie dessutom har en bror, Spider. Mrs. Callyanne Higgins berättar för Charlie att det är Spider som besitter de gudomliga krafterna av de båda bröderna och för att kontakta honom, så behöver Charlie bara viska till en spindel att han vill träffa Spider.

Charlie är övertygad om att Mrs. Calyanne Higgins är galen men då han är tillbaka i London dricker han sig berusad en kväll och på skoj viskar han till en spindel att han vill träffa sin bror. Det dröjer inte länge förrän självaste Spider knackar på hans dörr. I och med broderns entré så börjar Charlies liv gå i spillror. Därför börjar Charlie fundera över om det finns något han kan göra för att få Spider att försvinna...

Anansi Boys är som inget annat jag har läst tidigare, på ett bra sätt. Berättelsen handlar om familjeband, vänskap, kärlek, och att finna sig själv. Anansi Boys är en spännande, mörk, kärleksfull, humoristisk, oförutsägbar, något bisarr och alldeles magisk berättelse. Ingredienser som tillsammans skapar ett riktigt bra recept!

Coraline är en klassisk saga för både barn och vuxna

Coraline (2002) är första boken som jag har läst av brittiske författaren och serieskaparen Neil Gaiman och det kommer definitivt inte att vara den sista. För att få reda på lite mer om Gaiman så googlade jag in på hans hemsida: www.neilgaiman.com/. Där fanns massor av intressant fakta om Gaiman och hans böcker, bland annat kan man lyssna på Gaiman då han läser hela sin bok The Graveyard Book (2008). Besöket på hans hemsida resulterade i att jag köpte två till av hans böcker, Good Omens och The Sandman; Preludes and Nocturnes. Det i sig avslöjar väl en del om vad jag tyckte om Coraline.

Coraline handlar om flickan Coraline Jones, som precis har flyttat in i en lägenhet i ett stort och gammalt hus tillsammans med sina föräldrar. Coralines föräldrar är ständigt upptagna av sina jobb så därför börjar hon ensam utforska huset och den stora igenväxta trädgården. Det dröjer inte länge förrän Coraline hittar en låst dörr i lägenheten som leder in till den sedan länge övergivna grannlägenheten. Efter lite letande hittar Coralines mamma nyckeln till dörren men då hon låser upp den finns där, till Coralines besvikelse, bara en tegelvägg.

Vid ett senare tillfälle, när Coraline är ensam, hämtar hon nyckeln och öppnar dörren igen, och istället för tegelväggen så sträcker en lång mörk korridor ut sig framför henne. Coraline går igenom dörren och finner en lägenheten som är så gott som identisk med hennes egen, fylld med samma möbler och tavlor. I lägenheten träffar hon en kvinna och en man som ser ut precis som hennes riktiga föräldrar bortsett från att de har ett par svarta knappar till ögon. Den andra mamman, som kvinnan kallar sig, vill att Coraline ska flytta till dem och bli deras dotter. Detta vill inte Coraline, så därför beger hon sig tillbaka till sin riktiga lägenhet, men då hon ska leta upp sina föräldrar så är de spårlöst försvunna. I stället stöter hon på en svart katt som leder henne fram till en av husets gamla speglar och till Coralines fasa ser hon sina föräldrar fångade inne i spegeln och på glaset kan hon läsa hjälp oss. Coraline misstänker att hennes andra mamma och pappa ligger bakom kidnappningen av hennes riktiga föräldrar och därför tvingas hon återigen gå genom dörren för att rädda dem...

Jag har alltid gillat berättelser med gotiska miljöer med stora gamla hus och långa, vindlande korridorer, magiska ingångar, gömda rum, och alternativa världar med talande djur. Allt detta finns i Coraline som är en klassisk (postmodern) saga á la Narnias The Lion The Witch and The Wardrobe, och det finns även likheter med Alice Adventures in Wonderland. Boken är en kortare roman och innehåller häftiga, om något otäcka, illustrationer av Dave McKean. Handlingen är lätt att ta till sig och eftersom man läser ut boken på några timmar så tycker jag att den är ypperlig som strandlitteratur i sommar.

Eftersom filmen Coraline också går på bio nu och har regisserats av en av mina favoritregissörer så passade jag på att se den häromkvällen. Regissören Henry Selick har tidigare gjort The Nightmare Before Christmas (1993) och James and the Giant Peach (1996), två filmer som jag verkligen älskar, så mina förväntningar på Selicks Coraline var höga.

Det som slog mig först var att stilen och animeringen i Coraline påminner mycket om Selicks tidigare filmer. Filmen följer bokens handling ganska väl men jag skulle nog ändå vilja påstå att filmen är baserad på boken för det är ändå några saker som har ändrats, men grundhandlingen är ungefär densamma. Ofta så gillar jag böckerna bättre än filmerna men här får jag faktiskt säga att jag gillar både boken och filmen lika mycket. Jag gillar till exempel att vissa saker i filmen har ändrats för det gör den visuellt häftigare och otäckare samtidigt som den blir mindre förutsägbar.


Jag tycker att det är intressant att boken är rekommenderad från åtta år medan filmen är rekommenderad från 11 år. Men jag kan förstå att åldersgränsen skiljer sig för filmen är faktiskt mycket läskigare. Filmen inleds till exempel med att ett par händer med långa spindelliknande fingrar tar tag i en söt liten docka och lägger den på ett skrivbord bland olika redskap som får en att tänka på en tortyrkammare. Därefter ser man hur händerna tar tag i dockan, och med hjälp av redskapen, snittas hon brutalt upp och töms på stoppningen och fylls istället med sand.


Boken däremot saknar den här scenen helt och börjar med att Coraline nästan direkt hittar den magiska dörren. Så i vissa fall tycker jag bättre om filmen just för att den är otäckare, men däremot gillar jag bokens tempo mer eftersom karaktärerna och miljöerna presenteras i ett behagligare tempo. En annan detalj som skiljer sig åt mellan boken och filmen är konflikten mellan Coraline och hennes föräldrar. I boken förstår man att hon inte gillar att föräldrarna jobbar så mycket men i filmen så utvecklas konflikten ytterligare. Dessutom har en ny karaktär lagts till i filmen, Wybie Lovat, som är en jämngammal granne till Coraline, och jag antar att han ska berika filmen med mer humor och dialog.

Filmen är godis för ögonen och riktigt läcker att titta på, för ett smakprov kolla in filmens underbara webbsida: http://coraline.com/. Miljöerna är både vackra och samtidigt kusliga och tillsammans med bra kompletterande musik så är filmen en animerad liten pärla.

Uglies - actionspäckad framtidsdystopi

Det är den amerikanske ungdomsförfattaren Scott Westerfeld som har skrivit Uglies, eller Ful som boken heter på svenska. Om du vill veta mer om honom så kan jag rekommendera hans hemsida: http://www.scottwesterfeld.com/index.htm, där man också kan länka vidare till hans blogg.

Uglies är första delen av fyra (Pretties, Specials och Extras är uppföljarna som alla redan finns att köpa).

När jag började läsa Uglies så hade jag inga speciella förväntningar men blev nästan från första sidan helt fast. Det är en dystopisk berättelse som utspelar sig i framtiden i ett högteknologiskt samhälle där skönhetsoperationer, svävarbrädor, bungyjackor m.m. är vardagsmat.

Boken handlar om Tally som är en så kallad fuling, eftersom hon ännu inte genomgått de obligatoriska skönhetsoperationer som alla ungdomar gör på sin 16-årsdag. Tally fyller snart 16 år och ska då få genomgå dessa operationer, vilket också innebär att hon får flytta till snyggingstan där alla andra snyggingar håller till.

Ett par månader innan hennes födelsedag träffar hon fulingen Shay som också fyller år samtidigt som Tally. Shay vill inte bli snygg utan överväger att fly från den superteknologiska staden ut till vildmarken eftersom det ryktats att ett gäng rebeller håller till där och lever som folk gjorde under rostisarnas tid (vilket ska vara vi då).

Till en början kan Tally inte alls förstå Shays önskan att vara ful och att rymma för att söka upp rebellerna. Men, sakta men säkert börjar Tally komma på andra tankar...

Uglies är en bra ungdomsbok som tar upp intressanta och aktuella frågor som vänskap och lojalitet och ifrågasätter skönhetsidealen och skönhetsindustrin. Huvudpersonen, och till viss del hjältinnan Tally ställs inför svåra val, och trots att jag är 30 år så kan jag ändå relatera till 16-åringen eftersom jag minns hur gärna man ville passa in då.

Boken är actionfylld från början till slut och slutet har dessutom en riktig cliff hanger som gör att man bara måste läsa andra delen. Jag kommer rekommendera boken för mina elever som behöver få läslusten väckt och till alla andra som gillar futuristiska och actionspäckade dystopier.

Slutligen, filmfantast som jag är så är jag övertygad om att serien kan göra sig bra som film, så jag håller tummarna och väntar med spänning.