Krymper någonsin bokhögar?

Innan semestern räknade jag ut att jag var tvungen att läsa 3.75 böcker i veckan om jag skulle hinna plöja igenom semesterbokhögens alla 30 böcker. Halva semestern har gått och jag har 23 böcker kvar. Alltså har jag inte läst 3.75 böcker i veckan - men jag har läst en hel del.

Det är dock inte så konstigt att högen knappt har krympt, för trots att jag har lagt flera av högens böcker åt sidan, så har jag samtidigt köpt nya. Det är hela tiden intressanta böcker som dyker upp som skapar ett vill ha begär. För att ge några exempel på hur det här kan gå till så har jag till exempel läst en massa intressanta blogginlägg på sistone om Joyce Carol Oates, i samband med hennes besök på kulturhuset i Stockholm, och då har jag inspirerats till att köpa ett par böcker av henne, sedan har jag precis upptäckt den fantastiska Sandman-serien och då har jag köpt fortsättningen till den och slutligen har jag varit på loppis och hittade inbundna klassiker för 10 kr styck och då var jag ju tvungen att slå till.

Ja, det är inte så konstigt att min hög knappt minskar. Fast det är väl det som är tjusningen med litteratur - nya dörrar öppnas hela tiden eftersom den litterära världen är oändlig!

The Sandman: Preludes & Nocturnes - Neil Gaiman

Jag vet att det är aningen sent, si sådär 20 år, men nu har även jag läst, Preludes and Nocturnes, som är en samling av Neil Gaimans Sandman-serie. Ska jag vara helt ärlig så är det inte heller särskilt länge sedan jag läste min första Gaiman-roman. Det var tack vare ett tips från en kompis som jag köpte Coraline som i sin tur resulterade i att jag köpte Anansi Boys, Good Omens och Preludes and Nocturnes.

När jag var barn slukade jag en hel del tecknade serier som Tintin, Kalle Anka och en och annan Marsupilami. I vuxen ålder har jag hållit mig till Gary Larsons The Far Side och Bill Wattersons Calvin and Hobbes. Men jag känner att det skulle kunna bli ändring på detta nu, för jag har fått mersmak av Gaiman och har därför redan beställt den andra Sandman-volymen The Doll's House.

The Sandman: Preludes and Nocturnes är alltså en tecknad serie som tar sin början i England 1916. Dr. Hathaways son har stupat i kriget, och därför vill han hämnas Death (döden). Han har därför tagit med sig en bok, The Magdalene Grimoire, hem till Mr. Burgess, en av seriens antagonister. Med hjälp av boken kan Mr. Burgess, vid nästa fullmåne, hålla i en ockult ceremoni. Syftet med ceremonin är att tillkalla och tillfångata Death så att Mr. Burgess och alla andra kan leva för alltid.


Mr. Burgess misslyckas dock och råkar i stället tillfångata drömguden Dream eller Morpheus som han också kallas, och detta är seriens protagonist. Misstaget får konsekvenser, för samtidigt, runt om i världen, hamnar flera människor i djup dvala, eftersom de har blivit fångar i sina egna drömmar. Men 70 år senare lyckas Morpheus fly och då beslutar han sig för att hämnas och för att återuppbygga sitt kungarike som har rasat samman under hans frånvaro.


Jag tycker att intrigen är intressant och genomtänkt bland annat eftersom den är full av referenser till både klassisk och nutida mytologi. Berättelsen utspelar sig dessutom i olika världar, allt från drömmarnas värld till helvetet. I och med att Morpheus får genomgå en resa som bland annat leder till helvetet, så kan jag inte låta bli att tänka på Dantes Den Gudomliga Komedin, för det finns faktiskt en hel del likheter mellan verken. Morpheus träffar ju även en hel del kända mytologiska karaktärer under sin färd, precis som Dante.

Berättelsen är ganska mörk och emellanåt tycker jag att den är otäck med en hel del småläbbiga, men häftiga, illustrationer, som Sam Kieth, Mike Dringenberg och Malcolm Jones lll står för. Men berättelsen lättas upp med lite svart humor och jag tycker inte att den är lika otäck när slutet närmar sig. En annan grej som jag gillar med slutet är att Morpheus får sällskap av Death, som faktiskt är en tjej!

Jag rekommenderar den här serien. Både illustrationerna och intrigen är utmärkta i sig men det är ändå tillsammans de bildar en riktigt förtrollande tecknad serie som är en härlig men salig blandning av skräck, magi, fanatsy och komedi. The Sandman: Preludes and Nocturnes har verkligen gjort intryck på mig och jag tycker helt klart att den är "supercalifragilisticexpialidocious".

Blogguiden - är den värd pengarna?

Jag satt och surfade runt i bloggosfären tidigare i dag och läste bland annat på En bok om dagen att datortidningen Allt om PC gett ut en blogguide för 129 kr. Frågan som ställdes var dels om tidningen var värd pengarna och om man faktiskt fick lära sig något nytt. Svaren var blandade, en del tyckte att den hade hjälpt och andra inte. Själv vet jag inte, för jag har ännu inte hunnit läsa den, än. För samtidigt som jag satt och läste om tidningen på olika bloggar, så kom min man in i arbetsrummet och slängde tidningen i knät på mig. Då hade han varit och handlat och sett tidningen i tidningshyllan. Omtänksam och generös som han är så tänkte han på mig! Snacka om tajming.

Så nu ska jag läsa och återkomma med mina synpunkter. Vi får väl se om den hjälper mig i mitt bloggande (det kan ju bara bli bättre).

Har den hjälp dig i ditt bloggande och tycker du att den är värd 129 kr?

The Strain - Del Toro & Hogan har gjort intensiv nagelbitarskräck

Efter en perfekt flygning får piloterna på flyg 753 klartecken att landa på JFK i New York City. Men när planet har landat på flygbanan verkar det inte fungera då det är nedsläckt och låst med alla fönsterskydd neddragna. Då flygplanet håller på att sågas upp så öppnas plötsligt kabindörren och inne i flygplanet påträffas nästan samtliga människor döda. Det märkliga är att människorna verkar bara ha somnat in och kropparna visar inga tecken på trauma.

Eftersom man misstänker virus kopplas the Centre for Disease Control in och epidemiologen Dr. Ephraim Goodweather (komiskt namn) skickas till platsen med ett eget team, för att undersöka och utreda saken. Eph och hans kollega Nora blir totalt förbluffade av fynden de gör och finner inga rationella förklaringar till det som påträffas; ett konstigt sekret har stänkt ner hela planets insida, liken har ett egendomligt ärr på halsarna och i flygplanets lastutrymme påträffas en stor kista fylld av jord.

Ephs utredning leder honom till pantlånaren Abraham Setrakian, en överlevare av judeutrotningen under andra världskriget. Abraham har vital information om både passagerarna och den påträffade kistan och om de inte agerar direkt kommer snart hela mänskligheten att utplånas - av en vampyrpandemi - The Strain!

När Guillermo Del Toros Pans labyrint gick på bio för några år sedan så satt jag i biosalongen utan några särskilda förväntningar. Jag visste ingenting om varken filmen eller regissören. För mig blev filmen årets bästa bioupplevelse, alla kategorier. Det var helt enkelt en magisk upplevelse. Som jag har skrivit i tidigare recensioner på min blogg så gillar jag både böcker och filmer med en nypa magi, och magisk realism är en av mina favoritgenrer. Så efter att jag sett filmen la jag Guillermo Del Toro på minnet och hade därför höga förväntningar när jag fick veta att han och Chuck Hogan skrivit en vampyrtrilogi tillsammans.

När The Strain (2009) kom ut var jag något mer insatt. Jag visste att genren var skräck och jag visste att det skulle handla om vampyrer, och i och med att jag dessutom hunnit tjuvkika på några recensioner så hade mina höga förväntningar till och med sjunkit något. Det var nog räddningen, för jag blev inte besviken då jag läste The Strain utan snarare positivt överaskad. Visst, det magiska tonas ner något när Guillermo och Hogan försöker ge vetenskapliga förklaringar till "vampyrviruset" men eftersom jag är totalt okunnig vad gäller sådant, och skippade gymnasiets biologilektioner så köper jag det, för mig känns förklaringarna helt logiska.

Det som jag däremot tycker att Guillermo och Hogan hade kunnat utveckla mer är gestaltningen av bland annat karaktärerna, framförallt av huvudpersonen Eph Goodweather som jag aldrig riktigt får lära känna. Det är många karaktärer som förekommer i boken och till en början höll jag inte riktigt isär dem, men då jag till slut lyckades göra det, bidrog det stora persongalleriet till ökad spänning eftersom man får följa händelseförloppet ur olika perspektiv. Flera kapitel slutar dessutom med cliffhangers på grund av hoppandet mellan de olika karaktärerna. Jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv med att snurra håret eller bita på naglarna, olater jag har när jag upplever stress.

Men The Strain går alltså hem hos mig. Jag tror att Del Toro och Hogan kommer att kompensera bristerna i The Strain med uppföljarna The Fall och The Eternal Night som jag ivrigt väntar på. Jag hade glömt bort hur bra skräckromaner kan vara. Det är nämligen evigheter sedan jag läste en skräckroman och jag vågar nog erkänna att jag trodde att jag hade vuxit ifrån dem (NOT!). Det är nästan så jag är sugen på att damma av min gamla Poe-antologi eller varför inte Stephen King eller Dean Koontz, bara för att hålla kvar den där härliga ångestkänslan man får då man läser skräck.

Jag kan slutligen rekommendera Guillermo Del Toros och Chuck Hogans webbsida för The Strain-trilogin. Där hittar du mer info om trilogin, författarna, och du kan även titta på boktrailern (som också finns nedanför).

Stephenie Meyers The Host läsvärd Science Fiction

Jorden har invaderats av så kallade Själar, en typ av utomjordiska invärtesparasiter som använder människorna som värddjur. Endast ett fåtal "vilda" människor finns kvar. Rebellen Melanie Stryder var en av dem, men då Själarnas så kallade Seekers (Sökare) lyckats snärja henne, kastar hon sig ner mot döden i ett hisschakt. Men med avancerade läkemedel lyckas Själarna dock återställa hennes kropp, och i hopp om att hennes minnen ska kunna leda dem till resten av rebellerna, får Själen Wanderer göra intrång i Melanie.

Wanderer, är en stark Själ med ovanligt mycket erfarenhet och kunskap och därför får Melanie bli hennes nionde värd. Wanderer försöker söka igenom Melanies minnen för att kunna spåra rebellerna. Men till Wanderers fasa upptäcker hon att Melanie håller sig kvar och är redo att kämpa för att få tillbaka sin kropp. Så för att rädda sig själv och sina kära överöser Melanie Wanderer med minnen och känslor som hon har upplevt tillsammans med sin bror Jamie och Jared, mannen hon älskar. Trots att Wanderer har varnats för utmaningarna som de mänskliga känslorna kan orsaka så kan hon till slut inte skilja på sina egna och Melanies känslor, vilket leder till att hon också börjar älska Jamie och Jared, trots att hon aldrig har träffat dem. Wanderers starka känslor för Jared och Jamie gör att hon, precis som Melanie, vill söka upp dem för att kunna skydda dem mot Själarna. Därför ger de sig av på en road trip, i hopp om att finna dem.

Jag blev något överraskad av The Host (2008) som är Stephenie Meyers senaste roman. Den svenska översättningen släpps i augusti och heter Genom dina ögon. The Host är en Science Fiction-roman och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har läst speciellt mycket Science Fiction, så jag kan inte påstå att jag är någon finsmakare i genren. Men i och med att romanen, precis som Twilight-sagan, utspelar sig i en realistisk miljö, så är den nog mer kommersiell på så sätt att den kan tilltala fler läsare, även de som inte är Sci Fi-nördar (no fence).

Meyer har också skapat en ganska kreativ och komplex berättelse där kärleken och våldet har en central plats i romanen. Den har till att börja med en ganska invecklad kärlekstriangel, som till viss del, för tankarna till Twilight-sagan. I kontrast till kärleken står våldet. En av anledningarna till att Själarna invaderade jorden var bland annat för att upprätthålla harmoni, då människorna blivit för våldsamma. Meyer framställer Själarna som ganska fredliga varelser medan människorna framställs som mer stridslystna. Romanens budskap är att kärleken kan övervinna allt samtidigt som våld kan leda till undergång.

Säga vad man vill om Stephenie Meyer, men hon använder ett mycket målande språk som gör att man lätt kan leva sig in i hennes berättelser. Hon är också duktig på att bygga upp spänning och förväntningar, ibland nästan på gränsen till irriterande. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag upplevt alla hennes böcker som bladvändare, även om jag i slutändan inte alltid har gillat intrigen. The Host är en tegelsten på cirka 600 sidor men trots det tjocka formatet så gick boken relativt fort att ta sig igenom, tack vare Meyers språk och berättarteknik.

Det som jag tycker drar ner betyget på romanen är bland annat den röriga inledningen. Det förekommer en hel del tillbakablickar i början som tillsammans med skiftningar i berättarperspektivet gör det lite klurigt att skilja på Wanderers och Melanies tankar och minnen. Men precis som i Twilight-sagan så är The Host, trots den lite röriga inledningen, bäst i början. Mot slutet så börjar handlingen spåra ur och jag är inte överrens med slutet. Det är för mycket Hollywood över det - lite too much. Det är också några kapitel i mitten av boken som är för beskrivande och tråkiga som jag tycker hade kunnat skippats helt.

Men, jag tror inte att Meyer kommer att göra sina Twilight-fans besvikna med The Host för den innehåller ungefär samma ingredienser som hennes tidigare romaner. Jag tycker att romanen är läsvärd även om jag är lite kluven i mina åsikter, men den här gången känns det trots allt mer passande att vara kluven, med tanke på intrigens dualitet.

Med Specials avslutar Scott Westerfeld Ugliestrilogin med flaggan i topp

Scott Westerfeld är en produktiv författare som har skrivit flera bra ungdomsromaner. Han har bland annat skrivit So Yesterday (Ute/inne) och Peeps (Parasit). I oktober 2009 så släpps hans nästa roman Leviathan, som är första delen i en ny trilogi.

Nu senast har jag läst Specials som är hans sista del i Uglies-trilogin. En sciencefictionserie som utspelar sig i ett framtida dystopiskt samhälle. Den första delen är Uglies (Ful) och den andra är Pretties (Ful eller snygg?). Extras är en fjärde roman som utspelar sig i samma värld men eftersom den har en ny protagonist, och Tally Youngblood bara förekommer som bikaraktär, så räknas den inte som en uppföljare till Uglies-trilogin.

I slutet av Pretties blev Tally Youngblood nedslagen av Shay och tillfångatagen av Speciella omständigheter, Tallys och rebellernas fiende. Därför, när vi möter henne igen i Specials, så har Tally blivit modifierad till en så kallad Specialare och utgör en del av en elitgrupp supermodifierade människor som kallar sig för Cutters. Tallys uppdrag är nu att se till att de fula trycks ner och att de snygga fortsätter att vara dumma.

Zane i sin tur, som var tillsammans med Tally då de tillfångatogs i Pretties, fick i stället åka tillbaka till Snyggingstan, och för att han inte ska kunna rymma igen är han fast med en sensor runt halsen. Då han fortfarande har kvar de hjärnskador han fick från tabletterna som han och Tally tog, så gör Shay och Tally upp en plan om hur de ska få ut honom från Snyggingstan för att kunna bota honom och sedan göra honom till Specialare. Men så klart går ingenting som planerat...

Först var jag lite kritisk till att Tally blev Specialare eftersom jag, trots slutet i föregående bok, hoppades att hon skulle klara sig undan Speciella omständigheter. Men eftersom läsaren har fått följa Tally först som ful och sedan som snygg, så tycker jag att det känns naturligt att hon får avsluta som Specialare. Tallys förändringar gör att läsaren får en bättre uppfattning om hur de olika operationerna påverkar människorna och som läsare kan man förstå att det fiktiva samhället har blivit som det har blivit.

Specials är ännu mer actionspäckad och hightech än föregångarna med dramatiska jakter på svävarbrädor, exploderande nanobomber, osynliga skyddsdräkter och inbyggda hudantenner. Dessutom får vi återigen bland annat möta David och New Smoke-rebellerna, Speciella omständigheters grymma Dr. Cable och Andrew Simpson Smith, den heliga mannen som trodde att Tally var en gud.

Scott Westerfeld är nog en av mina favoritungdomsförfattare. Jag gillar hans berättelser, hans karaktärer och hur han blandar action med spänning. Jag tycker också att hans ämnesval alltid ligger helt rätt i tiden eftersom han berör allt från skönhetsideal till klimathot.

Jag tycker att det bästa med trilogin är att den blir bättre och mer spännande för varje del, och det är precis så det ska vara när man läser en följetong. Specials är den bästa delen i trilogin och Westerfeld lyckas verkligen knyta ihop påsen - han avslutar Uglies-trilogin med flaggan i topp!

Lowry lämnar mycket oförklarat i Den utvalde

Den utvalde,1997 (eller The Giver, 1993, som är originalets titel), är en dystopisk framtidsroman. I berättelsens totalitära samhälle måste människorna äta tabletter för att de inte ska uppleva vissa känslor som smärta, kärlek, ilska och glädje och därmed kunna utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Därför är människorna inte heller missnöjda och samhället verkar fungera bra.

När barnen når sitt tolfte skolår så tilldelas de, under en årlig ceremoni, sitt framtida yrke av en kommitté. I och med att barnen tilldelas en yrkesroll, eller en så kallad livsuppgift, så lämnar de också barndommen bakom sig. 12-åriga Jonas blir utsedd till Minnesbärare, samhällets mest prestigefyllda yrke, eftersom Minnesbäraren ansvarar för världens alla minnen.

Jonas får gå som lärling hos Givaren, en man som efter många år som Minnesbärare ska befrias. För att Jonas ska kunna bevara världens alla minnen så måste han kunna uppleva känslor, och som enda person i samhället får han inte längre ta tabletterna. Men ju mer minnen och känslor som Givaren överför till Jonas desto mer börjar han inse hur människorna i samhället utnyttjas utan att de ens vet om det.

Den utvalde är skriven av den amerikanske barn- och ungdomsförfattaren Lois Lowry. Lowry fick Newbery Medal- priset för romanen och den används flitigt som obligatorisk litteratur på vissa grundskolor i USA, Canada och Australien. Den utvalde har dock fått en del negativ kritik, bland annat för att det mörka innehållet har ansetts vara olämpligt för barn och ungdomar. Jag anser inte att innehållet skulle vara olämpligt eftersom det är en roman som på ganska få sidor hinner beröra flera viktiga ämnen, som däremot skulle behöva diskuteras efteråt, som t.ex. vikten av minnet, hur världen uppfattas med hjälp av synen, individens frihet, liv och död. Romanen innehåller dessutom flera viktiga symboler som man kan diskutera i bokcirkeln eller t.ex. med sina elever om man är lärare.

Den utvalde är första delen av en trilogi som följs av Gathering Blue (2000) och Messenger (2004). Den utvalde är dock ingen klassisk dystopi, med ett tragiskt slut, som t.ex. 1984 och Brave New World, utan romanen slutar med förhoppningar om en ljusare framtid, vilket jag tycker är bra med tanke på att boken främst vänder sig till barn och ungdomar.

Trots att boken innehåller flera tackamma ämnen att diskutera så upplever inte jag att romanen riktigt tar tag i mig. Jag tycker att den är ganska seg och tråkig i början och det är först mot slutet som jag upplever att den blir hyfsat spännande. Jag tycker att mycket i romanen förblir oförklarat, och det relativt snabba tempot gör att spänningen aldrig riktigt byggs upp. Romanen är däremot, rent språkligt, lättläst och i och med att den är kort så kan den säkert tilltala många läsare som inte har vant sig vid tegelstenarna ännu.

Jag tror och hoppas att uppföljarna till Den utvalde kommer att ge läsaren mer kött på benen och trilogin kommer säkert, som en helhet, vara mer spännande. Jag kommer nog, trots allt, att läsa uppföljarna bara för att få reda på hur det går för huvudpersonen. Men det kommer inte ske i sommar för jag har alldeles för många böcker som frestar mig mer just nu.